Pruddelutt här och nu

Två dagar går fort - allra helst när man ägnar sig åt att jobba med en text. Timmarna flyger fram!

När jag började skriva på mitt bidrag till utbrändhetsantologin var jag lite fundersam. Det som bekymrade mig lite var hur jag skulle reagera när jag började läsa mina dagböcker. Noteringar skrivna av en mycket sjuk person, under en svart period i livet. Det gick förvånansvärt bra. Reaktionen kom först i går.

Jag satt väl förankrad i soffhörnet när jag började läsa texten som jag inte rört sedan strax efter jul. Efter ett par sidor gick det inte längre. Klumpen i magen satt där, jag svalde, tårarna brände bakom ögonlocken. Var det mig det handlade om? Till slut var jag tvungen att lägga ner läsandet en stund och bara sitta stilla. Fundera. Låta tårarna rinna och minnas.

På något vis hade jag lyckats att koncentrera texten, att naket, avskalat och koncentrerat berätta hur det var - och jag kunde inte värja mig. Texten gick rakt in i själen. Jag blev lite överraskad av min reaktion, det hade jag inte förväntat mig.

Resten av dagen gick bra och det var inga problem att fortsätta att jobba med texten idag. Jag har strukit, kortat, stuvat om, bytt ut ord och ändrat formuleringar. Efter varje redigeringsrunda har jag känt mig tillfreds, ändå har det funnits nästan lika mycket att jobba med när jag började på ny kula. Jag blir visst aldrig nöjd

I helgen ska jag ta ett djupt andetag och lämna över en utskrift av det hela till Kärleken - han är min trognaste supporter, men också en tuff kritiker. Det kommer att vara en jobbig stund när han läser och jag är redan nu lite skärrad inför vilket omdöme han ska ge. Men om jag inte klarar av att låta honom läsa - hur ska jag då klara av att låta andra göra det?

Friden blev inte lång idag Strax efter klockan 10 kom 18 hemramlande från skolan.

- Men kommer du? Är du sjuk?
- Nej då, resten av våra lektioner var inställda idag. Och vet vad det bästa av allt är?
- Hmmm….att du hinner plugga till några prov? Eller att du slipper något tråkigt?
- Näe, halva klassen skolkade från första lektionen eftersom vi har håltimme efter den och de vet inte att allt är inställt efter lunch. Så de kommer att åka till skolan alldeles i onödan. Kul va?

Skadeglädje är den enda sanna glädjen, så är det bara

Annars har hela dagen försvunnit i strykandet, redigerandets och omformuleringens töcken. Timmarna går fort. Det känns bra att jag kan fortsätta även i morgon.

Jag är ledig från jobbet onsdag - torsdag. Ledig……känn på ordet. Visst låter det härligt?

Nu ska det sägas att jag inte är helt lös och ledig och fri att göra precis vad jag vill - jo, det är jag väl på sätt och vis. Men jag har planer. Planer av ett helt annat slag än att såsa runt i badrock hela förmiddagen med en kaffekopp i handen, zappa mellan TV-kanaler och kolla bloggar. Det är dags att ta vid där jag slutade strax efter jul.

I november började jag skriva på mitt bidrag till utbrändhetsantologin. Strax efter jul var mitt råmanus på ca 60 sidor text klart. Det har fått ligga till sig sedan dess, men nu är det hög tid att ta tag i texten igen. Att med nya, friska ögon stryka, omformulera och stuva om. Väga ord på guldvåg och fundera över vilka detaljer som måste vara med för att ge en bild av det som hände och vilka som kan tas bort. Jag har inte rört mitt manus på drygt tre månader så det är med stor spänning jag tar tag i texten. Håller det? Känns det pretentiöst, fjantigt, svulstigt? Eller kanske rentav ganska bra?

Kaffekoppen står på bordet bredvid mig, pennan är vässad, familjen utflugen till jobb och skola. Nu kör jag så det ryker

Häpp - kvart över ett på lördag eftermiddag och här sitter jag alldeles ensam, i ett tyst hus. Hur gick det till? Och undrar just vad jag ska fylla timmarna med till alla är hemma igen

Testosteronfalangen gav sig av i ottan på militärt uppdrag norrut. De var reglementsenligt klädda i “lövhögen”, dvs fältuniform i kamotyg m/90 med tillhörande basker. Den vita paradutrustningen låg ordentligt nerpackad i persedelpåsar. Jag trodde nog i min enfald att en fältuniform inte krävde lika mycket puts på skodonen som en paraduniform. Så är det inte - 18 har ägnat kvällarna i veckan åt att putsa kängor. “Det är väl klart att man måste ha ordentlig puts” sa 18 och tittade på mig som jag ramlat ner från månen. “Det är ju parad. Vit utrustning. Har du tappat gnistan totalt, mamma?????”. Ja jag vet……det är klart att kängorna ska vara putsade. Och det hindrar ju ungen från att vara ute och ställa till oreda eller bryta armen eller nå’t. Man får ta det onda med det goda

16 gav sig precis iväg ner på stan för lite shopping. Efter shoppingen skulle hon och kompisen hem till kompisen och äta och sedan titta på melodifestivalen. Kvar blev jag, alldeles ensam.
Nu är det inte ett dugg synd om mig Jag tänker plocka fram lite påskpynt i lugn och ro. Läsa lite. Ta en kopp te. Lyssna på tystnaden. Och kanske också titta över mitt råmanus till utbrändhetsantologin. Det har legat till sig sedan i julas och det börjar bli dags att ta tag i det igen. Men först får det nog bli en liten stund i soffan med boken Flyga Drake, som jag äntligen fått hämta på bibblan. En fantastisk bok som har tagit ett hårt grepp om mig. Så risken är kanske att det inte blir så mycket mer gjort idag när ingen är hemma och avbryter mitt läsande. Men skulle det bli så får det gå det med, det kommer ju en dag i morgon också.

Det var med lite lätt röda kinder jag läste det jag hade skrivit ner i går. Innan undrade jag hur det skulle kännas. Fånigt? Obehagligt? Skämsigt?

Det kändes bra. Visst kommer texten att behöva bearbetas, guldvågen ska fram och sedan ska det kortas ner. För det här blir långt. Idag har jag knattrat ner ytterligare åtta sidor. Jag testade läslayouten i Word och nu börjar jag på att närma mig trettio sidor. Och då har jag ändå bara kommit fram till början av min rehabilitering. Det blir att ta fram den stora saxen alltså

Det känns OK att läsa dagboken också. Ibland kan jag ju nästan glömma bort att det som hände verkligen hände. Men när jag läser anteckningarna, som jag började skriva först efter en månad, så väcks minnen till liv. Jag kommer ihåg hur fruktansvärt sjuk jag faktiskt var. Och vilken resa jag egentligen varit ute på - från pyrande liten askhög till dagens förhållandevis friska person. Det var trist att det hände, men jag fixade till det riktigt bra. Trots allt.

I morgon är det tillbaka till verkligheten i Saltgruvan som gäller. Det har jag inte den minsta lust med. Jag vill mycket hellre vara hemma och skriva. Men jag får fortsätta en annan dag.

Var inne på SJ:s hemsida igår för att beställa tågbiljetter till 15 som ska ut på vift i helgen. Frånsett att det tåg hon tänkt åka hem med var fullsatt och att hon därför måste tillbringa nästan tre timmar i en av Södermanlands mindre metropoler så gick det bra. Nu har hon sällskap, så tre timmar ska väl gå att fördriva utan problem.

Idag har jag små SJ-ikoner här och var på min dator. SJ-ikon längst till vänster i adressfältet i browsern och längst till vänster på alla öppna flikar. Det ser helt sjukt ut när både Yahoo- och WordPressloggan är ersatt av ett litet hjul med vingar på.

Nu undrar jag bara vad som har hänt. Hostile takeover? Eller är det en vink från högre makter att jag inte ska spy så mycket galla över proppfulla tåg och snö på spåret och sånt? Eller en försäkran om att allt kommer att gå bra i morgon när jag ska ut och åka tåg - SJ har total kontroll….

Nu ska jag se om det jag skrev igår håller för läsning idag också. Sedan väntar dagboken. Over and out.

Min första dag som författaraspirant börjar på att gå mot sitt slut. Timmarna har flugit fram och jag har haft riktigt roligt. Jag har skrapat ihop ungefär åtta sidor där jag har försökt att måla upp en bakgrund och beskriva hur det var de där åren innan orken tog slut.

Åtta sidor utkast är inte så mycket och det återstår säkert mycket arbete innan de sidorna är i sin slutgiltiga version. Nu har jag bara tecknat ett skeende och inte lagt så stor vikt vid hur jag har formulerat mig. Det måste jag se över ytterst noggrant eftersom jag beskriver människor som fanns, och i vissa fall fortfarande finns, i min närhet. Det blir alltså att väga orden på guldvåg.

Mina dagboksanteckningar ligger fortfarande orörda. Jag ska ge mig i kast med dem i morgon och även om det fladdrar lite i magen inför det så känns det totalt sett ganska bra

Klockan är strax efter nio, måndag morgon. Och nu sitter jag här. De här två lediga dagarna har varit inprickade i min kalender sedan flera veckor tillbaka. Det är dags att börja på en resa, en resa som jag har suktat efter sedan länge. Jag vet ungefär vad slutmålet är. Men på vilket sätt jag ska ta mig dit och hur det ser ut när jag väl är framme har jag ingen aning om. Spännande - kan väl sammanfatta läget ganska bra just nu

Egentligen är det inte en bok det handlar om. Det är ett bidrag på 40-50 sidor till en antologi om utbrändhet. Micke G står som initiativtagare till det hela och när frågan kom på tal i våras var jag varken svårflörtad eller nödbedd. Klart att jag vill vara med! Men det är det där med att hitta tid….Jag har insett att jag måste få starta i lugn och ro, helt för mig själv, utan tider att passa och utan tonåringar hemma som avbryter konstant. Och nu sitter jag här……

Mina dagboksanteckningar ligger bredvid mig - jag tror att jag måste börja i den änden. Att mentalt förflytta mig fem år tillbaka i tiden, till den där svarta, mörka hösten när allt gick snett. Mina dagboksanteckningar har fått vila i frid sedan dess. Och det känns inte odelat positivt att börja läsa dem igen. Jag vill tro att allt är färdigbearbetat och klart - men om det inte är det? Vad händer då?

Jag hyser inga som helst tvivel om att jag kommer att få till min berättelse. Frågan är väl snarare hur resan dit kommer att gestalta sig. Och hur slutprodukten kommer att se ut. Kan jag skriva så mycket? Kommer någon att vilja läsa? Det är väldigt enkelt att ha drömmar, att sitta och säga att “jag skulle vilja göra det och det” och “om jag bara….då skulle jag…..”. Men när drömmarna ska realiseras blir det något helt annat. Nu är det ju upp till mig att göra något av det.

Jag tar första klivet nu. Det känns väldigt pirrigt - men samtidigt väldigt roligt.