Pruddelutt här och nu

Det är tur att man får gäster ibland, så att det blir lite städat och undanplockat

I veckan som kommer slutar 16 nian och vi tänkte fira det ordentligt. Mina föräldrar är pigga och krya, men båda är en bit över 80. Kärlekens föräldrar är tio år yngre och också i bra form. Men när man som min mamma faktiskt närmar sig 90 så vet man ju inte vad som kan hända på de fyra år som är kvar till 16 tar studenten. Alltså bestämde vi oss för att bjuda in både far- och morföräldrar på lite examensfestligheter i slutet på veckan. Det hör också till saken att 16 går på en engelsk skola, så hon kommer att sluta nian iförd “cap and gown” - lång kappa och en sån där fyrkantig hatt som Långbens smarta brorson (?) Gilbert har i Kalle Anka. Det kan ju vara värt att få se live, tänkte vi.

Helgen har därför ägnats åt att röja i det katastrofområde som också är vårt hem, planera mat och göra upp ett körschema för veckan. För givetvis är jag på resande fot dagen innan festligheterna och Kärleken upptagen en av de två kvällarna som går att uträtta något på.

När jag röjde hyllan för “bra-att-ha-saker-som-jag -inte-vet-var-jag-ska-göra-av-någonstans” i köket gjorde jag två riktigt intressanta fynd: Ett litet kuvert med blomstercheckar på sammanlagt 400 kronor och ett aningens större kuvert med två biocheckar. Inte illa!

Blomstercheckar brukar komma från svärmor när det är födelsedag och första advent och sånt. De hamnar på den där katastrofhyllan i köket och det har faktiskt hänt att de har blivit för gamla. Trist med sant Men den här gången hade de inte passerat bäst-före-datum så jag ilade ner på stan och in i en av de fräschaste blomsterbutikerna där jag la vantarna på inte mindre än två orkidéer i en limegrön färg. Perfekt till fönstret i matrummet. Tack snälla svärmor

Biocheckarna använde vi i går kväll. Kärleken, 16 och jag gick och såg den senaste Indiana Jones-filmen. Vi tyckte att den var helt OK. Det har ju gått 15 år sedan sist men vi tyckte att Harrison Ford var i bra form. Fast jag saknade den vita smokingen som jag alltid dreglar över i upptakten till “De fördömdas tempel”

Vi hann med en öl på en uteservering innan filmen (Cola till 16) och varsin bägare med glass från Ben & Jerrys efteråt - så det blev en riktig helkväll. Man kanske skulle städa lite oftare?

Ta en krasslig mamma på bättringsvägen. Lägg till en nykrasslig dotter mitt i slutspurten på högstadiet. Mamma gräsligt trött på att vara hemma och vara sjuk, dotter irriterad över att hon är sjuk just nu, det har hon bara inte tid med. Båda behövde fly verkligheten, så vi fastnade framför TV:n och den bitvis märkliga, bitvis intressanta TV-kanalen BBC Food. Jag har skrivit om den förut - i Den vilda jakten på haggisen och English cuisine.

Kvällen i går och delar av dagen har utvecklats till ett BBC-Food-maraton för 16 och mig. Vi har skrattat, förundrats, blivit sugna på somligt och avskräckta av annat. Vi har t ex

• fått en rejäl lektion i alla olika sorters kaffe man kan dricka i Italien (intressant)
• bestämt att vi måste resa till Amalfikusten och äta pasta
• tittat med ena ögat när kocken tillredde testikelspett på plats i ett bergspass i Afghanistan
• suktat över något som såg ut att vara en riktigt, riktigt god stenugnsbakad pizza toppad med ruccola
• insett att åren går och att Floyd för 20 år sedan såg ut som en pojkvasker
• tittat med andra ögat när man kokade ett grishuvud för att göra sylta
• erinrat oss (eller rättare sagt mig själv) hur det är att äta steak-and-kidney-pie när man är illamående för att man väntar barn. Uäck!

 Vi var fruktansvärt sugna på pizza när det var läggdags igår. Men det blev inget med det inte, vi slog runt på lite hostmedicin istället. Trist

Gårdagen blev ungefär en repris av torsdagen, minus den beridna högvakten då. Upp i svinottan, tågresa, två timmars möte och så hem igen. Det var segt! Dagens behållning var nog när Kollegan och jag fick in en femetta på högsta chefen (ansvarig för mötet). “Va roligt att se er” sa den högste. “Ska ni vara kvar och jobba nu eller gå på några fler möten?”. “Näe”, sa kollegan och jag unisont, “det finns ju inga stationära arbetsplatser någonstans och eftersom vi inte har bärbara datorer så är det bara att ta tåget hem igen”. Haha….Den högste tittade lite förundrat på oss, hummade lite “hmm…nä just det…” önskade oss en trevlig helg och vände och gick. Fullträff

Hemma väntade veckohandling och en tur till systemet. Kärleken begav sig till glasbanken medan jag shoppade loss på mat. Sommaren verkar ha kommit nu lagom till helgen och till sommaren hör grillat och rosévin, tycker jag. Alltså stod det rosévin på Kärlekens lapp, rosévin och inget annat. Som vanligt klarade han inte det konststycket utan hade förstås med sig något mer i påsen.  Den här gången något som på kvällen skulle visa sig bli en ny favorit.

The Black Grouse var en riktigt trevlig bekantskap som vad jag förstår är speciellt framtagen för den svenska marknaden. Skulle vara kul att veta hur de resonerade då Den vanliga grousen hör till våra favoriter när det gäller “vardagswhisky”. Den svarta var lite tuffare och kryddigare med en lätt rökig ton. Jag är inte helt såld på för mycket rök - då måste jag ha Bassetts lakritskonfekt till - men det här var precis lagom. Den svarta pippin kommer absolut att göra flera besök hemma hos oss!

Den gamla favoriten som kom till heders var kvällens film.
 

Vi hängde med Jake och Elwood Blues i deras kamp att dra ihop bandet igen och spela in 5 000 dollar för att betala skatten åt “Pingvinen”, dvs nunnan som förestod barnhemmet där brorsorna växte upp. - “We’re on a mission from God”. Filmen har några år på nacken (1980) och det var nog kanske tio år sedan jag såg den sist. Men det funkade. Särskilt tillsammans med the Black Grouse
Efter lite tvättsortering och en natts god sömn är jag nu redo för helgen och veckans första kopp kaffe.

Ha en fin helg i vårvädret nu alla bloggisar!

Ikväll bänkar vi oss hela familjen (inkl 18!) i soffan för säsongstarten på housewifarna. Men först är det en stel nacke som ska knådas, mat som ska lagas och extra steg som ska gås. De e mycke’ nu…..

Möt mina nya favorit - Shaun the sheep!

Ägnar just nu kvällarna åt att fnissa åt Shaun the sheep och hans galna fårkompisar.

Hur barnslig får man bli?

Satt och zappade lite på TV:n här om dagen och hamnade på BBC Food. Där är det en salig blandning av både det ena och det andra med anknytning till mat. Ibland står en mycket allvarlig och seriös brittisk DAM och lagar mat med stiff upper lip och en attityd full av distans till oss simpla tittare. En annan gång var det en ytterst märklig man som bakade in glass och kalkonfyllning i filodeg och sedan friterade det hela. Han blev mäkta förvånad när han skar i sitt bakverk och glassen hade smält….Inte konstigt tycker jag, det blir ju rätt varmt i en fritös

Sist det begav sig visades ett program om en man som ägde en restaurang i Dorset och gav sig ut på en kulinarisk resa till the Highlands. Jag tycker väldigt mycket om Skottland så jag fastnade framför programmet. Beundrade naturen, fnissade lite åt det skotska snacket, avundades whiskyn och blev helt enkelt väldigt sugen på att åka dit igen.

En bit in i programmet gav sig mannen från Dorset ut på haggishunting i den skotska naturen. För detta äventyr ikläder man sig våtdräkt och kilt samt beväpnar sig med det man kan hitta i spad- och grepväg. Och så springer man på berget och jagar haggis. Man kastar sig framåt under höga skrik, slår vilt omkring sig med spaden eller grepen och jagar på så vis fram haggisen ur sin håla. Eller?

Jag tycker det är riktigt kul att prova ny mat så jag tvekade inte en sekund när vår B&B-dam Norma frågade oss om vi ville prova på haggis till frukost en morgon när vi var i Skottland. Hon berättade att hon i så fall skulle åka till slaktaren i Lossiemouth och köpa haggis, för där var den absolut bäst. Slaktaren i hembyn hade inte alls samma känsla för haggis, hävdade Norma. Haggis består av diverse inälvor, havregryn och kryddor som rörs ihop till en smet, stoppas i en fårmage och kokas sakta i många timmar. Det smakade faktiskt inte tokigt alls. Kärleken klassificerade det som pölsa, det kan jag varken säga bu eller bä om för pölsa har jag faktiskt inte ätit.

Tillbaka till den vilda jakten på haggisen. Mannen från Dorset såg till slut något som rörde sig i gräset. Han gav upp ett avgrundsvrål och slog med sin spade och - tada!!!! Haggisen var infångad. Den visade sig bestå av en sten som någon försett med ett antal fjädrar. Så vad som rörde sig i gräset kan vi bara spekulera i……Det framgick inte heller hur mycket whisky sällskapet hade grundat med innan jakten. Den vilda jakten avslutades med att hela gänget satte sig mitt backen, drack whisky och tuggade haggis som någon haft med sig i en ryggsäck. Utsikten var bedövande vacker och whiskyn såg helt OK ut, den med.

Är det undra på att man längtar tillbaka?

…….som INTE tittar på melodifestivalen? Att döma av hur lugnt det är på bloggen och utanför i omgivningarna börjar jag nästan tro det. Det har sin lilla charm att vara totalt ovetande om låtarna och inte kunna hänga med i diskussionerna på jobbet på måndag, ska jag säga

Jag har ägnat kvällen åt att titta ifatt på lite TV som jag missade i veckan när jag reste så mycket. Åt en ensam men väldigt god middag bestående av stekt ryggbiff och blandad grönsallad med gorgonzola, granatäpple och rostade pinjenötter. Men inget vin. Det har druckits en del vin i veckan och jag tänkte att jag skulle låta kroppen vila lite och satsar därför på en helt vit helg.

Ikväll ska snart 16 och jag (jag skulle nästan tro att testosteronfalangen ansluter också) bänka oss framför TV:n och kolla in det första avsnittet av Gossip girl. En TV-serie som utspelar sig på Manhattan kan vi bara inte motstå. Det är inte säkert att jag hänger i framöver, men det första avsnittet vill jag bara se.
Gossip girl själv är förresten en bloggare som iakttar sin omgivning och beskriver den ingående i sin blogg. Men vem är hon eller han egentligen? Ingen vet. Bara det är ju oemotståndligt för en bloggare

Först ska vi svettas en stund på Friskis, hela högen. Det blir inte duracellkaninen med för hög bpm idag. Vi håller oss till Pulspasset istället.

Och inte nog med det - i morgon ska jag flyga söderöver till mamma på andra sidan bron och vara med i en workshop för hela koncernen. På eftermiddagen är det grupparbeten. Vilket ämne jag ska ägna mig åt? Bloggar förstås

Verkligheten hann i fatt mig i går kväll. Det har hänt mycket i mitt liv de senaste veckorna. Jag blev helt enkelt lite matt i pälsen….

Att hastigt och lustigt säga “hej då” till alla gamla kollegor igår var lite jobbigt. Vi visste ju alla att jag och rumskompisen skulle flytta, men när det väl blev av gick det på två timmar. Inte en chans att förbereda sig mentalt, alltså.
Glädjen över att komma ifrån ett jobb och en chef som slitit rejält på mig det senaste året blandades med kollegornas reaktioner. Att se min förra chef, numera kollega, avfyra ett varmt leende som når ända upp i hans ögon och höra honom önska “Lycka till” när jag vet att han är en genuint snäll person som vill mig så oerhört väl, värmer. Men det är känslosamt….Likaså att se en av projektledarna få tårar i ögonen och säga “Neejj, inte idag….det är ju fredag och allt” känns också. Glädjen över att allt ordnade sig så fantastiskt bra blandades med lite vemod och saknad och medlidande med de som blev kvar.
Jag kommer att sakna mina kollegor - jag gillar hela högen skarpt. Vi kommer att få en hel del med varandra att göra framöver, trots flytten, men de kommer inte att finnas i min vardag på det sätt de har gjort nu.

Det var så skönt att komma hem med min vackra tulpanbukett, hitta brevet från mammografin och till sist bara njuta av att det var fredag. Efter en stund i bubbelbadet och middag med ett glas vin hamnade hela klanen framför TV:n. Vi skulle titta på film - The Ninth Gate  - en spännande historia med bl a Johnny Depp och Lena Ohlin. Men det gick bara inte - jag fick gå och lägga mig när klockan var strax efter nio. Det var knappt att krafterna räckte till tandborstning….De senaste veckornas turbulens tog ut sin rätt till sist.

Kärleken och jag hade planerat för jumpa klockan 10 även den här lördagen. Men det gick bara inte - när klockan var halv 10 hade jag fortfarande stora svårigheter att övertyga kroppen om att det var dags att kliva ur sängen. Det tog en bra stund till innan jag piggnade till så pass att jag kände att jag hade full kontakt med huvud, armar, ben och resten av mig själv.

Stressreaktion? Jaa, säkerligen. Vilket stärker mig i min uppfattning att det egentligen inte finns något som heter positiv eller negativ stress. All stress påverkar oss, sedan beror det på om vi kan hantera den eller inte - om det blir positivt eller negativt.
Det var länge sedan jag fick “en knäpp på näsan” från min stressjukdom. Men här kom den - och det är jag faktiskt lite glad över. Hur konstigt det än kan låta

Idag ägnar jag mig åt ett omåttligt slöande. Bäst att passa på - snart är vardagen igång igen. Och den brukar snurra ganska fort hemma hos Prudie och Mrs Structure.

Det har vräkt ner en massa snö inatt. Kärleken och jag gick ut en promenad och sedan tog vi tag i våra skottnings- och sandningsplikter. Vi har en ganska lång bit kommunal trottoar längs vår tomt och den ska skottas. Att sedan snöröjningen stjälper upp det de röjer på halva trottoaren har ingen som helst betydelse. Regler ska följas hävdar kommunen - iaf om man är en vanlig fastighetsägare och inte befinner sig i snösvängen.

Annars slöar jag omåttligt idag. Läser lite i Kajsa Ingemarssons “Den ryske vännen”, bloggar, fikar, knäcker lite nötter, kollar andra bloggar via Tag surfern, slänger käft med snart 18, tittar på något avsnitt av M*A*S*H - dra inte bort mig från mitt soffhörn säger jag bara