Pruddelutt här och nu

DIrekt efter 18:s uppkörning i måndags åkte Kärleken och ungdomarna norrut på en liten blixtvisist hos Kärlekens föräldrar. De kom tillbaka igår kväll vid 23-tiden. 18 hann bara sticka näsan innanför dörren innan frågan kom:

“Får jag låna bilen imorgon?”

Hrmpf…..ja det är klart, det är ju en konsekvens av det nya körkortet. Tänkte inte på det….

18 hade tänkt att han och flickvännen skulle ha en mysdag, åka och bada och fira körkortet med en glass. Dessutom ska de vara ifrån varandra i nästan två veckor nu eftersom 18 (och den här gången även hans far) strax drar utomlands igen. Klart att man vill fira lite och passa på att mysa lite extra.

Kärleken tittade uppfordrande på mig. “Jag har inga synpunkter”, försökte jag med. “Jag ska jobba hela dagen och jag cyklar till saltgruvan, så det är helt upp till dig som är ledig att bestämma om du kan vara utan bilen eller inte.” Då blev det jobbigt….

Vi enades om att det var OK just den här dagen, men samtliga inblandade parter måste nog ha en liten diskussion snarast om vad som gäller när man lånar bilen, tror jag. Inte tänkte jag på att det skulle bli såna konsekvenser av en lyckad uppkörning

Idag var det dagen med stort U - U som i Uppkörning.
18 har varit flitig med övningskörningen, han har tagit alla möjligheter som funnits att köra och jag måste säga att jag tycker att han kör bra. Han är lugn och sansad och hetsar inte upp sig i första taget.
När 18 skulle övningsköra ut från Stockholm dagen före midsommarafton förra året i värsta trafikkaoset var jag lite tveksam. Men 18 tog ett djupt andetag och sedan kom det: ”Jag har precis lika stor rätt att vara här som alla andra. Det är bara att ta det lugnt och blinka i god tid.” Och det har han ju iofs rätt i.

Det är papsen som stått för hela 18:s körutbildning. 18 har inte kört en endaste lektion på trafikskola så han var väl införstådd med att det kanske inte skulle gå vägen första gången. “Men då får de väl säga vad jag gör för fel också får jag väl träna på det och försöka igen.”, var sonens inställning till det problemet. Undrar just vem han brås på?

Så kom ett SMS strax före klockan fyra på eftermiddagen. Texten var kort och koncis: Körkort Jag skickade ett stort GRATTIS tillbaka med tillägget “och nu är det paybacktime”…Det fattade inte 18 alls, utan kontrade med qué?

Jag tänker förstås på såna små uppdrag som att skjutsa och hämta lillasyster, handla och hämta mamsen och papsen när de har varit på fest. Det är väl det minsta man kan begära? Särskilt med tanke på att man (jag) kommer att oroa mig som sjutton när han är ute på egen hand. Men man vänjer sig väl vid det här också…

Bilden lånad från vägverkets hemsida, www.vv.se

Vi har blivit med flickvän i familjen. Vi och vi förresten…..Blixten slog ner i 18 på resan till Barcelona. Tänk vad lite sol och värme kan göra

18 trivs alldeles förfärligt bra med livet just nu. Min store lille son trippar fram på små rosa moln, han är på ett strålande humör, han skrattar och skojar och är betydligt mer pratsam än annars. Att vara kär gör tydligen underverk med folk!

Här om dagen fick jag så den stora äran att träffa damen ifråga. 16 hade blivit presenterad i veckan och kunde meddela att flickvännen verkade helt OK. “Snäll och glad och lättpratad” sa 16. Kärleken var av samma åsikt efter att ha hälsat som hastigast en eftermiddag. I lördags skulle så flickvännen vara här ett par timmar när hon hade rast från sitt sommarjobb och dessutom äta lunch med familjen kaos. Och det kan vara en prövning för vem som helst, kan jag meddela

Vi har inte sett så många flickvänner passera här, faktiskt bara en hittills och det var tre år sedan, så visst var jag lite nyfiken på vilken typ av tjej 18 fallit för. En diskussion på jobbet i veckan malde också i bakhuvudet. Vad gör man om man inte gillar sina barns val av partner? Om man bara går och håller tummarna för att det ska ta slut? Kan inte vara roligt alls.
“Alla kan ju inte älska alla här i världen” som det står i visan. VIssa människor kan man ju fördra men om man inte ens kan vara i samma rum och vara hyfsat artiga mot varandra? Och om man misstänker att partnern inte är snäll mot sonen/dottern? Hu ja……

Det hela avlöpte väl. Det var en mycket rar, glad och lättpratad tjej som 18 hade med sig hem. Hon slog sig fram i kranbytarkaoset i köket, hängde med bra i diskussionen runt matbordet och överlevde både seg kyckling (vet inte varför det blev så just den gången - Kärlekens grillade kyckling brukar vara perfekt) och nattsvart kaffe (den förvirrade civilingenjören hade räknat fel på kaffemåtten, han låg mentalt under diskbänken när han fixade kaffet.)

Det blir nog bra det här - hoppas att hon inte blev avskräckt bara

Det blev en tämligen stressig dag i saltgruvan. Ska man sköta jobbet för tre personer och samtidigt vara högsta chefens vänstra hand så blir det lite snärjigt. Allra helst som högsta chefen sitter i Fjollträsk och jag här ute på stäppen. Dessutom har alla kollegor drabbats av rensa-skrivbordet-innan-jag-går-på-semester-syndromet, så uppdragen flödar in i en aldrig sinande ström. Och inte nog med det - det rör på sig rejält ett par pinnhål upp i organisationen. Puh…..lite svettigt är det.

Kom hem till ett hus fullt av tjejer. Ja det lät så iaf. Men de var bara tre - 16 och två klasskompisar från nian. Tjejerna hade fikat, spelat kort, skrubbat studsmattan ren från all fågelskit och varit allmänt nyttiga. Nu ekar deras glada skratt blandat med rappa kommentarer på svenska och engelska och däremellan sjunger de barnvisor i tre stämmor. Vi har precis avverkat “Ekorrn satt i granen” och nu dividerar de om vilken visa de ska ta härnäst.

Vackert väder, glada skratt och ungdomar som trivs och har roligt. Det gillar jag

18 skötte sig exemplariskt i fredags kväll. Han ringde på överenskomna tider och var i bra form när han kom hemlallande strax efter halv fem på morgonen. Kvällen hade varit jättetrevlig och det var så roligt på stan. Men det fanns ett litet men, som senare visade sig bli ganska stort.

“Jo mamma….din cykel kom inte med hem….den står nere på torget. Bakhjulet var lite skevt så jag gick hem istället. Men pappa kan nog fixa det kanske…”

Åkte ner på stan för att hämta cykeln. Att bakhjulet var lite skevt var dagens understatement. Det var helt platt upptill och ställde man sig bakom cykeln kunde man konstatera att den övre delen på bakhjulet pekade åt höger medan den nedre delen pekade åt vänster. Lite skevt….Grrrr…..

På cykelverkstaden fnissade killen som tog hand om mig och min cykel. “Jag ska aldrig mer låna ut cykeln till sonen” morrade jag. “Haha…det är du den tredje som säger på bara en liten stund” kontrade killen med.

Efter ett visst lirkande medgav sonen att han nog kanske hade skjutsat någon lite lite grann…men bara fem minuter eller så. Killen i cykelaffären hade berättat för mig att moderna cyklar tål max 25 kilo på pakethållaren och skulle man råka svänga till lite eller köra ner i ett hål i gatan så räcker det med 10 kilos belastning för att knäcka ett bakhjul. Hårda fakta som jag serverade 18 - rakt upp och ner bara.

Jag är inte glad på 18 idag Jag är beroende av min cykel för att klara vardagen och han har inte hanterat den på ett vettigt sätt. Till saken hör också att han på tre veckor lyckats kvadda sin pappas från början helt felfria cykel, så hur man hanterar en cykel har vi pratat mycket om den senaste tiden.

Nu är det stopp på lån av mamsens cykel. Pappa är lite blödigare och vill ge sonen en chans till och det är väl upp till honom om han vill spela med sin cykel som insats. Hos mig är det tvärstopp - och jag bävar för hur det ska bli den dagen 18 har fixat körkortet och vill låna bilen

Idag har 18 fått sommarlov. Och det måste förstås firas. Det gör man enligt 18 allra bäst i sällskap med sina klasskompisar och lite öl, i någon av stadens parker. Det var med blandade känslor jag vinkade av honom….Men tanke på hur det gick när det begav sig härom sistens.

För någon vecka sedan var det en MYCKET stolt mamma som lyssnade på 18 när han framträdde som solist i en av Mozarts hornkonserter. Han var jätteduktig - ett varierat spel med distinkta, men ändå mjuka ansatser, fin ton, bra teknik och gott samspel med sin ackompanjatör. Modershjärtat svällde och pös nästan över av stolthet efter konserten när andra som lyssnade kom fram och kommenterade 18:s insats.

Ett par timmar senare var jag fortfarande stolt - men milt sagt tvärförbannad, på min store, lille son.

Han drog iväg på klassfest efter konserten. Eftersom han hade ett ganska krävande åtagande tidigt på lördag förmiddag så sa han själv att han skulle komma vid ett-tiden på natten. Det lät bra, tyckte jag och vi kom överens om att han skulle höra av sig om han fick ändrade planer.

När klockan var kvart i ett hade jag fortfarande inte somnat eftersom Kärleken jobbade nattskift i sågverket Jag tog mitt pick och pack och förflyttade mig till arbetsrummet och tänkte att jag väntar väl på 18 innan jag somnar, för han kommer ju snart.

Halv två - ingen 18 har dykt upp och han har heller inte hört av sig. Ringer 18. Han är på ett strålande humör och meddelar att han “kommer snart”. Bra. Jag kan förstås inte sova utan tänder lampan och läser min bok. En timme senare har 18 fortfarande inte dykt upp och heller inte hörts av. Och jag har under timmen som gått arbetat upp en rejäl ilska, kombinerad med ett litet stänk av oro. Ringer 18 halv tre och beordrar honom att åka hem. NU. “Oj då” sa 18, “var klockan så mycket”. Det dröjde ytterligare en halvtimme innan 18 körde in cykeln i garaget och skamset gick sin tvärilskna mamma till mötes.

Han bad 1000 gånger om ursäkt. Tiden hade ju gått så fort. “Gå och lägg dig, du ska vara uppe och igång om fem timmar” väste den ilskna mamman. “Vi får prata i morgon”. 18 gick och la sig och jag behövde ytterligare två timmar för att gå ner i varv och somnade till slut vid halv sex på morgonen för att vakna av väckarklockan tre timmar senare. Yes

Jag var med som åskådare till 18:s åtagande och det syntes lång väg att den unge mannen inte var helt komfortabel med sin relation till mamsen…På eftermiddagen pratade vi igenom det hela - varför blev det så galet? Frampå nattkröken går tiden fort när man sitter och gaggar - det vet alla, och det har jag full förståelse för. Men det jag inte gillar är att sonen inte hörde av sig. Jag förklarade noga att det inte har något med att göra att han är barn och vi föräldrar - även vuxna hör av sig när de är ute på vift. Om jag t ex är ute med jobbet en kväll brukar jag slå en signal till maken när jag börjar bege mig hemåt eller om det blir väsentligt ändrade planer. Det kallas att visa hänsyn, informerade jag 18.

18 förstod mitt perspektiv på det hela och han fattade varför jag blev så arg på honom. Sedan återstår det att se om det blir bättring till ikväll/natt. I sanningens namn ska sägas att 18 skött den här biten prickfritt hittills, så det som hände var väl ett olycksfall i arbetet. Men det ska helst inte upprepas.

Jag försöker att intala mig att det kommer att gå så bra så - 18 är ju klok och förståndig på alla sätt och vis. Dessutom har jag bestämt mig för att det kommer att gå jättebra och att jag inte ska oroa mig ett dugg. Fan tro’t….Man kanske vänjer sig så småningom….men lite jobbigt är det allt.

Igår slutade 16 nian - traditionsenligt iklädd sin engelska skolas klarblå cap and gown.

Det blev en fin avslutning där rektor höll ett tal till “the graduates” där han talade om för dem att de är på väg att bli vuxna och att vara vuxen “can sometimes be a bit boring - so please, do remember to have a lot of fun. Play music, watch football and enjoy life”.

16 och hennes kompisar fick gå upp klassvis på scenen och alla fick motta sitt betyg från Mr Headmasters hand. På uppmaningen “You can now consider yourselves graduated” vek alla över sitt “tazzle” (tofsen på den platta mössan) från ena sidan till den andra och sedan var det klart.

Efter fotografering, individuell och i grupp, och stort hej då i klassrummet fick 16 lämna in sin kappa. Hatten hade hon köpt och iförd sin ceriserosa klänning och hatten käckt på svaj på det långa håret lämnade hon så sin älskade skola för sista gången.

Vi åkte hem med en glad och lycklig unge som lärt sig enormt mycket under fyra år på en skola som passat henne som hand-i-handske. Nu är det ett låååångt sommarlov innan det är dags att börja gymnasiet. Resten av dagen gick i ett rasande tempo med släktbesök och mat och allt annat som hör till en sån här dag.

En dag fylld av glädje och förväntan inför framtiden, men också lite vemod - precis som det ska vara.

Det är tur att man får gäster ibland, så att det blir lite städat och undanplockat

I veckan som kommer slutar 16 nian och vi tänkte fira det ordentligt. Mina föräldrar är pigga och krya, men båda är en bit över 80. Kärlekens föräldrar är tio år yngre och också i bra form. Men när man som min mamma faktiskt närmar sig 90 så vet man ju inte vad som kan hända på de fyra år som är kvar till 16 tar studenten. Alltså bestämde vi oss för att bjuda in både far- och morföräldrar på lite examensfestligheter i slutet på veckan. Det hör också till saken att 16 går på en engelsk skola, så hon kommer att sluta nian iförd “cap and gown” - lång kappa och en sån där fyrkantig hatt som Långbens smarta brorson (?) Gilbert har i Kalle Anka. Det kan ju vara värt att få se live, tänkte vi.

Helgen har därför ägnats åt att röja i det katastrofområde som också är vårt hem, planera mat och göra upp ett körschema för veckan. För givetvis är jag på resande fot dagen innan festligheterna och Kärleken upptagen en av de två kvällarna som går att uträtta något på.

När jag röjde hyllan för “bra-att-ha-saker-som-jag -inte-vet-var-jag-ska-göra-av-någonstans” i köket gjorde jag två riktigt intressanta fynd: Ett litet kuvert med blomstercheckar på sammanlagt 400 kronor och ett aningens större kuvert med två biocheckar. Inte illa!

Blomstercheckar brukar komma från svärmor när det är födelsedag och första advent och sånt. De hamnar på den där katastrofhyllan i köket och det har faktiskt hänt att de har blivit för gamla. Trist med sant Men den här gången hade de inte passerat bäst-före-datum så jag ilade ner på stan och in i en av de fräschaste blomsterbutikerna där jag la vantarna på inte mindre än två orkidéer i en limegrön färg. Perfekt till fönstret i matrummet. Tack snälla svärmor

Biocheckarna använde vi i går kväll. Kärleken, 16 och jag gick och såg den senaste Indiana Jones-filmen. Vi tyckte att den var helt OK. Det har ju gått 15 år sedan sist men vi tyckte att Harrison Ford var i bra form. Fast jag saknade den vita smokingen som jag alltid dreglar över i upptakten till “De fördömdas tempel”

Vi hann med en öl på en uteservering innan filmen (Cola till 16) och varsin bägare med glass från Ben & Jerrys efteråt - så det blev en riktig helkväll. Man kanske skulle städa lite oftare?

Idag är det 28 år sedan jag gjorde stadens gator osäkra som nybakad student. Tiden går

16 kom hem vid tiodraget i går kväll efter en synnerligen lyckad middag. Hon log med hela ansiktet och var så nöjd. Allt hade varit så lyckat - maten jättegod, underhållningen rolig och kompisarna i högform. Hon hängde upp sitt ceriserosa, blanka fodral till klänning och slätade till den så att den hänger fint i garderoben i väntan på avslutningen nästa vecka, drog en djup suck och sa “Åh det var så roligt - jag ville aldrig att kvällen skulle ta slut”.

Kärleken har gett sig iväg på militärt uppdrag i grannkommunen - 18 har uppdrag i hemkommunen idag, så det blir bara 16 och jag här hemma. Hur vi ska fira nationaldagen återstår att se. Flaggan är iaf hissad av 18 - det blev en halvt reglementsvidrig ceremoni, 18 visslade förvisso Svenska Arméns Paradmarsch, men han genomförde det hela iklädd morgonrock

Så var minglandet innan 16:s avslutningsparty avklarat då. Och tro det eller ej - men det var fullt med föräldrar som minglade

Uppenbarligen var vi inte så våldsamt pinsamma för 16 och hennes närmaste kompisar återvände till oss ett par gånger under mingelstunden och pratade om stort och smått. När kidsen vandrade in till de festligt dukade borden lämnade vi lokalen - helt enligt order. Så jag tror att vi uppförde oss ganska bra. Jag hade t o m kjol på mig och det hör INTE till vanligheterna