Pruddelutt här och nu

Jag brukar inte tycka om att åka på organiserade sight-seeing-turer. Det tar emot något alldeles kolossalt att bli runtsläpad i grupp och vara tvungen att titta på sevärdheterna i samma tempo som alla andra i sällskapet. Ibland vill man ju dröja sig kvar lite. Eller gå tillbaka och titta på något en gång till.

Kostnadsläget på Island är…tja, vad ska man säga…..intressant, kanske. Vi tyckte helt enkelt inte att det var värt pengarna att hyra bil. Så det fick bli en heldagstur med Reykjavik Excursions istället. För vi ville ju väldigt gärna se geysrar och vulkaner och allt annat som hör till.

Det hela blev en riktigt bra dag. Vår guide var trevlig och påläst, medresenärerna som kom från alla möjliga hörn på jorden var också trevliga (möjligtvis med undantag för det sura ryska paret som inte kunde passa en enda tid för återsamling).

Vi åkte på morgonkulan från Reykjavik och letade oss ner mot sydkusten. En bit ut i vattnet såg vi både Västmannaöarna och Surtsey - ön som kom upp ur havet efter vulkanutbrott under havsytan 1963. Det var i samma område som jordbävningen var för några veckor sedan. Vi såg stora (väldigt stora) stenar som hade rullat längs bergen och ner mot husen, men mirakulöst nog stannat bara några meter från bebyggelsen. Som tur var kom ingen människa till skada.

 Vårt första stopp var Kerid - en över 6 000 år gammal krater. 270 meter lång, 170 meter bred och 55 meter djup. Långt där nere fanns det ett vackert blågrönt vatten. Det blåste som bara den och var nog ungefär 5 grader varmt vid Kerid. Så det var ganska skönt att gå tillbaka in i bussen och fortsätta färden mot Gullfoss.

Turen gick vidare till Gullfoss - ett vattenfall där vattnet faller i två omgångar - först 11 meter och sedan 21 meter ner i en klyfta som är 20 meter bred och 2,5 km lång. Det var power! För många år sedan hade den isländska regeringen planer på att bygga ut fallet - men en dam som jag har glömt namnet på, bestämde sig för att stoppa de planerna. Hon uppvaktade politikerna och lät meddela att om de gick vidare med planerna på att bygga ut fallet skulle hon kasta sig utför det. Det blev ingen utbyggnad och damen i fråga står staty precis bredvid fallet. 
Niagarafallen är betydligt bredare och har en fallhöjd på 54 meter - men Gullfoss var mycket häftigare tycker jag! Det var en helt annan naturupplevelse och när vattendimman stod som en kvast upp ur den smala klyftan som vattnet kom till efter fall två kände man av naturens krafter.

Det ryker ur marken här och var i månlandskapet på Island. Geotermisk värme, kallas det. Ibland bubblar det i vattenpölar också och det finns lerpölar som puttrar lite hemtrevligt här och var.
En geysir bildas när det varma vattnet som finns i underjorden når kokpunkten. Då kastas vattnet rätt upp i luften.
På Island finns geysirn Strokkur som exploderar regelbundet ungefär var femte minut, dygnet runt. Själva geysirn var som ett vattenfyllt hål i marken. Vattenytan började stiga så försiktigt - det blev ungefär som när man häller för mycket vatten i ett glas.

Det blåa bubblan rörde sig framåt tillbaka - den påminde faktiskt lite om slymuk, det där gröna kletet som fanns på burk när man var lite
Ytan blev mer och mer spänd, den blå bubblan blev större och större och rätt vad det var så exploderade hela härligheten. 20 meter rakt upp i luften:
Man fick passa sig så man inte stod i vindriktningen…..det gjorde en tysk kille och han blev genomblöt, fast han verkade tycka att det var rätt kul Som tur var höll sig yttertemperaturen på ett par grader över nollan så vattnet hann kylas av innan det ramlade ner på honom.
Vi vände tillbaka till Geysirn flera gånger under stoppet (som även kombinerades med lunch) - det var så häftigt att se vattnet spruta rätt upp i luften, igen och igen (ja jag vet, jag är väldigt lättroad ibland).

Färden gick vidare på slingriga vägar genom det märkliga månlandskapet. Vi närmade oss nationalparken Tingvellir. Till Tingvalla åker man av två skäl - man kan säga att Islands vagga ligger här, Alltinget hölls här från början av 1000-talet och fram till någon gång på 1800-talet när politikerna fick flytta in till Reykjavik. Men det är också ur geologisk synvinkel en mycket spännande plats - här möts den nordamerikanska och den eurasiska kontinentalplattan och avståndet mellan dem blir allt större och större, de glider isär med närmare 2 cm per år.

På bilden syns Tingvallas kyrka som ligger i området mellan de två kontinentalplattorna. Hit kom alltingsmännen resande från hela Island och tältade under de veckor Alltinget arbetade. Tingvalla har också använts som domstol och det var också hit alla islänningar strömmade den 17 juni 1944 för att fira att banden med Danmark klippts av. Den isländska presidenten har sin sommarbostad här.

Det går inte att stå med en fot på vardera kontinentalplattan längre - avståndet eller kanske ska man kalla det “ingenmanslandet” mellan de två kontinentalplattorna är nu uppe i ungefär 400 meter. När man vandrar över tingsplatsen ser man en stor stenvägg i bakgrunden. Den tornar upp sig många meter i luften och det tog ett tag innan jag fattade att det faktiskt var kanten på den nordamerikanska kontinentalplattan jag hade framför mig. Det var en märklig upplevelse att vandra i ravinen längs med plattkanten, sakta uppåt och till sist stå uppe på kanten och titta ner på tingsplatsen. Tingvalla finns med på Unescos världsarvslista, tillsammans med andra unika kultur- och naturhistoriska miljöer som kan berätta om människans och jordens historia.

Det blev en lång dag med många nya intryck och mycket ny kunskap. Det var inte så tokigt att åka på en organiserad busstur, faktiskt. Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig

Och därmed får Islandsresan vara färdigrapporterad. Jag måste säga att Island överträffade mina förväntningar - så, åk dit!

Samtliga bilder är tagna av 16.           

Puffins, eller Lunnefåglar, är söta tycker jag.

Vi åkte på en båttur ut till en fågelklippa strax utanför Reykjavik en dag för att få lite närkontakt med pippifåglarna. Helt plötsligt var vi omringade av Puffins som simmade i vattnet, flög omkring oss eller sprang på vattnet när de skulle gå från simläge till flygläge. Bilden i min header är en Puffin som springstartar en flygfärd - 16 är fotograf, förstås.

Lunnefåglar är monogama, de lever med samma partner år ut och år in och de producerar ett ägg varje säsong. Fåglarna gräver hålor i berget så att de har en “lägenhet” bestående av två rum - en barnkammare där ägget finns och ett vardagsrum för de vuxna. Smart!

Herr och Fru Puffin tillbringar vintern var för sig, men när våren kommer letar de sig tillbaka till sin fågelö och sin partner för att lägga ett nytt ägg. Den fina randiga näbben är borta under vintermånaderna, den har fåglarna bara under familjesäsongen.

På Island äter man gärna Puffin - enligt en inföding jag slog mig i slang med är det fett och smakar vilt. Man får inte överkoka köttet, för då smakar det bara fiskolja. Puffin är inget man äter till vardags, det är festmat, men enligt min sageskvinna så finns det isländska fåglar som smakar bättre.
16 blev mäkta upprörd - äta Puffin? Det kan man väl bara inte göra? “It’s barbaric” väste hon mellan tänderna. Hon kunde t o m tänka sig att äta surhaj före Puffin. Själv kan jag gott avstå från Puffin - men en sak undrar jag: Hur i hela friden kan de hitta tillbaka till sin fågelklippa och till rätt partner?? De är ju tämligen lika allihop…. Naturen är fantastisk

Isländska är ett märkligt språk. Jag ringde till Island ett par gånger innan det var dags att åka iväg eftersom jag behövde reda ut ett par saker som inte gick att lösa över internet (jo - det finns sån’t!). Det bara inte gick att höra vad personen som svarade sa egentligen, så jag fick fråga på engelska om jag hade kommit rätt. Snacka om hemligt språk

Vi började förstå att det skulle bli lite slitigt med isländskan redan på flyget - Björgunarvestir bodde nämligen under sätet på stolen framför. Vad gör Björn-Gunnar Vestin där? undrade 16 genast. Har han druckit för mycket whisky och redan hamnat under stolen? sa 16, vis av en flygning över Atlanten när hon var liten och amerikanska medmänniskor drack genomgående whisky som måltidsdryck. Vi förstod till sist att det var flytvästen det handlade om. 

Väl på plats på Island insåg jag att Isländska är precis så märkligt som det låter. Det finns bokstäver som vi inte har och orden går många gånger inte alls att härleda till liknande ord på svenska, danska eller norska. Eftersom Island och Danmark har hängt ihop i många år och jag är ganska van att både prata och lyssna till danska så trodde jag kanske att jag skulle kunna förstå lite, lite grann. Men det var tvärkört. I skrift kanske jag snappade ett ord här och där, men tal gick bara inte att förstå. Nu pratade de flesta vi träffade på alldeles utmärkt engelska, så det var inga problem alls att göra sig förstådd och att förstå.

Första kvällen i Reykjavik var vi ute och gick en sväng. Det kom en och annan vit bil förbisusande, utrustad med blåljus på taket. “Lögreglan” stod det på bilen. Inte i närheten av Polis Utgangur kan man ju räkna ut vad det betyder. Men vad fanns det bakom dörren märkt med “skrifstofa” på det guesthouse vi bodde på? Skrifstofa blir ordagrant översatt skrivstuga - kontor alltså!

En dag när vi väntade på en buss kom det fram en dam till oss och undrade om vi var från Sverige. Jo, det kunde vi ju inte neka till. “Då måste jag fråga en sak. Det är nämligen så att jag studerar lite svenska och jag undrar - säger man talar eller pratar?” Tja, det var ju också en fråga. Vi redde ut begreppen till damens stora glädje och jag kunde inte låta bli att fråga varför hon studerar just svenska. Jo, hon är så förtjust i Ingmar Bergmans filmer och tycker att svenska är ett så vackert språk som det skulle vara så roligt att kunna. Märkligt….

Väl hemma igen läste jag på lite om isländska och fick då lära mig att man efter självständigheten från Danmark kämpat hårt för att återinföra den isländska som talades för länge sedan. Dagens isländska har många likheter med det norska språket för 800 år sedan - rena fornnordiskan alltså. Utländska låneord förekommer nästan inte alls och många islänningar har som sport att hitta på nya, isländska ord för moderna företeelser. Margarin heter t ex smjörliki, vilket ordagrant betyder “något smörliknande”.

Lite häftigt är det också, med tanke på att isländska bara talas av ca 300 000 personer, att den isländska språknämnden lyckats övertyga Microsoft att översätta Windows till isländska för att undvika att få in en massa engelska låneord i isländskan. Dator heter f ö varken pc eller computer eller datur - det heter tölva, som är en sammanfogning av orden tal och völva (=spåkvinna) - och det är ju inte så tokigt när man tänker efter

De flesta turister som kommer till Island badar i Blå Lagunen. Så det är klart att även vi gjorde det.

Havsvattnet i Blå Lagunen värms upp av spillvärmen från ett närbeläget värmeverk där man tar hand om den geotermiska värmen. Anläggningen ligger nära Keflaviks flygplats och det går bussar både från flygplatsen och från Reykjavik hela dagarna.

Det var en märklig känsla att ligga och bada mitt i ett månlandskap, omgiven av svarta lavastenar i alla storlekar. Vattnet var behagligt varmt och ibland kom det en liten lätt doft av ruttna ägg i luften. Det var helt OK att ligga och guppa på vågorna och bara vara.

Det finns gott om vit kisellera i lagunen och man kunde lägga ansiktsmask på flera ställen runt om i vattnet. Den vita leran skulle torka i ansiktet i 5-10 minuter och sedan sköljas bort med lagunvatten (förstås). Det skulle vara undergörande på alla möjliga och omöjliga sätt och vis. Vi la den ena masken efter den andra, 18 maskade in hela flinten t o m - men det vete fåglarna om vi blev något yngre. Lena som barnstjärtar blev vi däremot. Och det var en smått bisarr upplevelse att se alla spökmasker som rörde sig runt omkring oss i det turkosblå vattnet

Jag kan tänka mig att det är ett snäpp vassare när det är mörkt och kallt och snön yr i luften. Nu kommer jag nog inte tillbaka till Island i första taget (det finns ju så mycket annat att se här i världen), men OM, så får det nog bli på vintern nästa gång.

Nu blev ni nyfikna, va

Jag kan meddela att även nyckelpigor ägnar sig åt “tvättsortering” - se här:

Förmiddagen bjöd på ett fantastiskt väder så jag gissar att nyckelpigorna drabbades av vårkänslor…..

Vem vet vad trädgården bjuder på för överrraskningar i morgon?

16 skrev nationellt prov i engelska i går. Det skulle skrivas uppsats och det fanns två ämnen att välja mellan - antingen skulle man skriva om något man var stolt över eller så kunde man skriva om en pryl man inte vill vara utan.

16 skrev om sin älskade kamera - “för den är mitt tredje öga och mitt andra minne”. Inte så tokigt formulerat tycker jag!

Här är ett gäng vårblommor från 16:s tredje öga och andra minne:

Det har varit en minst sagt märklig vinter i år. Snö och kallt två dagar, slagregn och grått en vecka, ishalka, varvat med sol och vårvärme någon dag. Och så ännu mera snö, eller regn. Och så en vårdag igen…..Man vet inte riktigt vilken årstid det är, egentligen.

Snart 16 har dokumenterat vintern som kom av sig:

Det är häftigt att se saker som man sett på bild i verkligheten. Det är ganska sällan det är precis som man föreställt sig det, tycker jag. Antingen är det större än man trodde. Eller mindre. Eller också stämmer inte omgivningen - och ibland kan man ju undra vad man hade föreställt sig, egentligen. När vi t ex besökte Niagarafallen blev jag våldsamt besviken över att det gick att se fallen från bilfönstret. Jag hade föreställt mig att man skulle gå genom en skog, det skulle vara mörkt och lite trångt, man skulle höra vattenfallen på långt håll och sedan skulle skogen öppna sig och fallen ligga där. Haha….jag glömde visst att det handlade om en stor, superexploaterad turistattraktion som delas av två länder, USA och Canada, och som besöks av miljontals människor varje år.

Oavsett om det jag får se stämmer med den bild jag hade innan eller inte, så brukar jag bli ganska tagen av att få se berömda landmärken på riktigt. Det är häftigt på något vis. Att de finns där hela tiden, på riktigt. Och att JAG råkar befinna mig precis på samma ställe. Även om vi moderna människor har sett väldigt mycket på bild så är det ändå något speciellt med att vara där och kunna sätta in landmärket i sitt sammanhang.
Därför var det riktigt spännande att gå ut från järnvägsstationen St Lucia i Venedig. Hur skulle det bli? Flipp eller flopp? Skulle vi få spana länge innan vi såg någon kanal? Skulle vi se någon gondol?

Det fanns ingen som helst anledning till oro - när vi kom ut från staionen ramlade vi rakt på Canal Grande. Komplett med båtar, vattenbussar, gondoler, broar, en massa människor och oändligt många duvor. Det såg ut precis som jag hade tänkt mig - men det var väldigt, väldigt mycket mera. Mer av allt, på något vis. Hur mycket som helst att upptäcka. Men det märkliga var att det var så tyst - trots att det var full fart på kanalen och väldigt många människor i rörelse. Det fanns ju inga bilar som väsnades. Fascinerande….

Vi började promenera mot vårt B&B. Tittade på varandra, log och nickade. Stan är verkligen full av vatten!

Här är ett litet bildspel från 15:s p o v, på temat “kanaler”:

15 och kameran har varit ute och dokumenterat hösten:

Jag tycker hösten är härlig med alla färger och den kalla skärpan i luften. Än har inte alla löv singlat ner från träden och ibland kan solen värma i ansiktet. Utemöblerna får stå kvar ett litet tag till - vi har suttit ute och fikat ett par gånger den senaste tiden. Men snart är det nog ingen återvändo, gissar jag. November närmar sig och med den kommer den gråa, ljusfattiga tiden innan advent och jul. Man kanske kunde stryka eländet ur almanackan?

Tänk hur vissa händelser och datum etsar sig fast i minnet. Hur man kommer ihåg precis var man befann sig eller vad man gjorde när man fick reda på att något stort hade hänt. Jag tror t ex att de flesta som är ungefär jämngamla med mig kommer ihåg precis vad de höll på med när de fick reda på att Olof Palme var skjuten - samma fenomen som de som är lite äldre kan känna igen när det gäller skotten i Dallas 1963.

11 september 2001 var Kärleken bortrest på kurs och jag var ensam hemma med barnen, då 9 och 11. Kärleken ringde på eftermiddagen och frågade om jag visste vad som hade hänt. “Det är några stollar som har kört in ett flygplan i World Trade Center”. Jag trodde att han skämtade. För ovanlighetens skull satte jag på TV:n mitt på blanka eftermiddagen - precis när nyheten att plan nummer två hade kraschat släpptes. Det var sant!

De följande dagarna var snurriga - barnen hade ett stort behov av att prata om det som hänt. 11 hanterade allt praktiskt, han ville veta precis hur det gick till och hade tusen frågor i anslutning till det. Och han ritade teckningar på löpande band - flygplan, skyskrapor och eldklot var favoritmotiven. 9 var rädd, rädd för att planen skulle komma hit och rädd för att pappa inte skulle komma hem. Så fort ett flygplan hördes (vilket händer ganska ofta där vi bor) skakade hon som ett asplöv och frågade med gråten i halsen “kommer de nu?”. Att pappa bara var i Göteborg och sannolikt inte skulle ha några större problem med att ta sig hem kunde hon heller inte ta till sig.

Tankarna gick också till våra goda vänner som då var bosatta ett par timmars bilresa från Manhattan. Jag visste att pappa i familjen hade åkt hem till Sverige på tjänsteresa dagen innan och att mamma och de två barnen var kvar därborta. Vi lyckades få kontakt via e-post och stöttade varandra - ensamma mammor. Jag tyckte att det var jobbigt och kände ett stort behov av att få flocken samlad igen, att Kärleken skulle komma hem och att alla fyra skulle vara under samma tak. Men även om vi båda var i ungefär samma båt, på varsin sida om Atlanten,  så var givetvis hennes situation många gånger jobbigare än min. Min man fanns trots allt bara tre timmars bilresa bort….

Förra hösten var hela familjen i New York och vi åkte förstås till Ground Zero för att få en bild och försöka förstå. Det som slog mig mest var att det var en så liten yta som det faktiskt hade stått inte bara en, utan två, skyskrapor på. De andra husen runt omkring stod så väldigt tätt inpå. En bit bort fanns det ett mindre hål till i marken - jag var tvungen att fråga en vakt om båda tornen hade stått i det stora hålet eller om det var ett i det stora och ett i det lilla. Han berättade att båda tornen stått i det större hålet och att han hade jobbat i ett av tornen på just den dagen. Vi pratades vid ytterligare en liten stund och enades om att världen är märklig.

Vi besökte också det Memorial Center som byggts upp precis i anslutning till Ground Zero. Det var en mycket gripande upplevelse. Jag vet inte om amerikanarna är särskilt duktiga på att skapa monument av det här slaget - känslosamma monument som griper tag i en och stannar kvar. På sommaren det året hade vi besökt flera krigskyrkogårdar i Normandie och när vi var på den som ligger precis i anslutning till Omaha Beach var vi alla fyra mycket tagna av det vi fick se. Kyrkogården ligger så otroligt vackert, högt ovanför stranden, det är så vackert och samtidigt så hemskt. Då kände jag hur tårarna kom i ögonvrån och kunde konstatera att ungdomarna också blinkade frenetiskt.
Det blev lite samma läge på Ground Zero - att se vardagsfoton på alla de människor som omkom eller fortfarande saknas, att se en lapp där ett barn skrivit “Daddy - I miss you”, att se de många askarna Kleenex som var utplacerade här och var och höra de stilla snyftningarna från människor som kommit dit för att sörja. Det gick direkt in i hjärtat på oss alla fyra. Vi promenerade sakta från Ground Zero - ännu en upplevelse rikare och med en hel del att fundera på.

Det finns hur många bilder som helst från 9/11 och Ground Zero. Här är några av mina: