Pruddelutt här och nu

Man ska tänka sig noga för innan man sätter högteknologisk utrustning i form av i-poddar i händerna på en lagom förvirrad samling människor över 40. Den saken är helt klar

Idag muttrades och svors det en del när mina vitlöksdoftande kollegor skulle få fart på sina musikmaskiner. Jag har fått en märklig roll som mottagare av de mest konstiga frågor i alla möjliga konstiga ämnen och som avdelningens inofficiella helpdesk (undrar just varför???) så idag duggade frågorna tätt. Det var Mrs Strucutre hit och Mrs Structure dit, en bra stund på eftermiddagen. Det är bara det att jag kan inte ett jota om i-poddar. Jag har inte ens fått min än (den kommer på måndag, efter att äntligen ha blivit upphittad i en garderob på huvudkontoret i huvdstaden).

Frågorna haglade. Suckar fyllda av vitlöksångor for runt i rummet. Jag insåg min begränsning. I kubik. “Och man har inte ens en tonåring hemma man kan fråga” var det en kollega som suckade. Men det har ju jag! Två stycken t o m och inte nog med det, båda är utrustade med i-podar! En rosa och en svart, men det kan väl inte spela någon roll? En vit funkar väl ungefär på samma sätt?

16 var på stan med en kompis. Jag ringde henne och inom fem minuter hade ipod-supporten ryckt ut. Tjejerna gick runt och talade lugnande till alla, förklarade lite här, fixade lite där, svarade på frågor, lämnade tips och var allmänt nyttiga en bra stund. Jag bjöd dem på lite fika och frukt efter avslutat uppdrag och de kunde lämna en arbetsplats där lugn och harmoni härskade.

Det är tur att man har en tonåring eller två att tillgå emellanåt! Man kanske rent av kunde hyra ut dem mot en viss ersättning

Onsdag - mitt i veckan och jag är hemma för en andningspaus. Jag ska packa om lite i väskan, byta papper i mapparna och så bär det iväg i morgon igen. Tänk om jag hade tackat ja till den där bärbara datorn - då hade jag iaf kunnat blogga lite från tåget Frågan är på tapeten igen, kan jag meddela och vi får väl se om jag klarar mig en gång till. Det ser lite mörkt ut. Eller hur man nu ska se på det.

Igår blev det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Det var planerat för möten på jobbet hela förmiddagen, innan det var dags att åka hem. Första mötet blev inställt. Svor jag ve och förbannelse? Icke. Satte jag mig och läste nyttiga papper en stund? Inte det heller. Jag fixade mig ett litet andningshål istället.

Jag gick en promenad, från Östermalm, ner mot Kungsträdgården. Över Norrbro och upp i Gamla Stan. Tillbaka in mot stan förbi Riksdagen och Drottninggatan. Det var vår i luften. Solen sken inte men vädret var milt och det doftade lite sur vår. Jag andades i mitt lilla andningshål och kom sedan tillbaka för möte nummer två. Fylld av syre, vaken och på hugget. Stresshantering när den är som allra bäst

Om man nu ska vara borta från hemmaplan så får man försöka göra något vettigt av det. Och hade jag haft en bärbar dator hade det inte blivit någon promenad, då hade jag suttit där och jobbat istället.

I morgon bär det av igen.

Ibland far den lede i mig….jag drabbas av en obetvinglig lust att uppföra mig tvärt emot alla konventioner som finns och säga saker som bara inte passar sig. Kommer någon ihåg den gamla svartvita sketchen där Gösta Ekman delar parkbänk med en tant med handväska? Han bara måste säga “pitt” hela tiden, halvhögt för sig själv. Det håller han på med ända till handväsktanten reagerar och dänger väskan i skallen på honom.

Jag läste någon gång om en person som rörde sig på mingelmottagningar där alla hälsar och ler och ser sååååå förtjusta ut över att få presentera sig för just dig. I själva verket är det ingen som hör ett ord av vad som sägs. Vilket bevisades av personen, jag tror det var Herman Lindqvist, genom att han hälsade, log sitt vackraste leende, sa “Far åt helvete” och möttes av ett stort leende och  svaret “Konsul Kråkenhjelm, angenämt”, typ.

Fredag lunch när jag som bäst slevade i mig fisksoppa från frysdisken drabbades jag plötsligt av en extrem lust att vara obstinat. Jag kände hur en kombination av Gösta Ekman och Herman Lindqvist kom farande, tog sig in i min hjärna och tog över mitt tal och det gick bara inte att stå emot
Mitt lunchsällskap, som för dagen bestod av tre kollegor, diskuterade TV. Det var Antikrundan hit, Let’s dance dit, Melodifestivalen i parti och minut och inte minst något program om kustbevakare som diskuterades. Jag har inte sett någotdera, så jag lyssnade, slevade fisksoppa och stack emellan med “näe, har jag inte sett”, “nix, det tittar vi inte på” och “har inte en aning om det programmet”.

Tills sist var det en i sällskapet som tittade forskande på mig och sa “Men - vad tittar ni på hemma hos er en fredagkväll? Har ni någon TV??”. “Självklart”, sa jag. “Vi tittar på porr på fredagarna”.
Ingen reaktion. Sällskapet fortsatte att tugga sig igenom sina lunchlådor. Till sist var det en som tittade frågande på mig. “Vad sa du?????” “Vi tittar på porr”, upprepade jag. Då vaknade de andra till. Tre par ögon stirrade på mig. Här krävdes en förklaring. Och det snabbt

Helt plötsligt drabbades jag av en obetvinglig lust att rycka på axlarna, se frågande ut och säga “och?”. Men det gjorde jag inte. Jag bekände färg. Vi tittar inte på porr. Däremot ser vi serien “Tell me you love me” på fredagkvällarna. Den handlar om tre par med olika typer av relationsproblem och som ovetande om varandra går till samma terapeut. Serien innehåller en del ganska raka sexscener som visar mer än de döljer. Snart 16 blev ytterst chockad en fredag när hon kom förbi TV:n och undrade vad det var vi tittade på egentligen. Det var väl det som fastnat i bakhuvudet på mig.

Jag insåg att det chockerande avslöjandet var mer än mitt lunchsällskap kunde klara av. Därför övergick jag till att berätta om den andra TV-serien vi följer - Dexter. Den handlar om en kriminaltekniker i Miami, expert på blod, som samtidigt är seriemördare. Den informationen klarade lunchsällskapet av betydligt bättre.

Men visst är det väl lite märkligt att blod och seriemördare inte är ett dugg konstigt medan sex är väldigt suspekt

Kommer ni ihåg bokstavsvänstern? Alla de där småpartierna långt ut på vänsterkanten som delade upp sig i nya konstellationer och markerade det nya genom att lägga till en bokstav till den ursprungliga partibeteckningen. Eller ändra något mitt i?

Föreningen VVBD (Våga Vägra Bärbar Dator) har idag diversifierat sin verksamhet och lagt till ännu ett område att motarbeta: Mobiltelefoner. Därav tillägget amf, vilket ska tydas som AntiMobilFraktionen. Fast det ser mycket skojsigare ut med små bokstäver

Nya chefen kom inflygande på kontoret idag. Hon meddelade att hon nästa vecka tänkte ta upp frågan om bärbara datorer till mig och rumskompisen med högsta chefen. “Ni måste ju ha varsin laptop. Så att ni kan jobba när ni reser. Finns ju nästan inga stationära datorer kvar att låna någonstans längre.” Rumskompisen och jag tittade på varandra med fasa i blicken. Vi räknade tyst till tre. Så skakade vi gemensamt på våra huvuden och sa “Nej tack. Vi gillar våra stationära datorer. Behövs absolut inga bärbara”.

Nya chefen tittade förundrat på oss. “Men……..” sa hon. Sen bestämde hon sig för att hon varken hade hört eller sett. Och så tog hon till orda “Och sedan behöver ni ju varsin mobil också. Det har alla vi andra”. Med ögonen fyllda av om möjligt ännu mera fasa tittade rumskompisen och jag än en gång på varandra, räknade till tre, skakade våra huvuden och sa “nej tack”. Då föll chefen på eget grepp - hennes mobil ringde. Och så blev det inte mera pratat i den frågan. Iaf inte idag.

OK då, om chefen vill kasta på mig en laptop. Den är tre gånger så dyr i internhyra som en stationär dator. Jag kommer INTE att ta hem den och det är ytterst tveksamt om jag kommer att ta med den så fort jag reser någonstans. Den är bara tung och åbäkig att släpa på och ibland behövs den helt enkelt inte.  Men en tjänstemobil VILL JAG BARA INTE HA!!!!

Jag är för det mesta väldigt lätt att nå på jobbet, där jag sitter så snällt framför min dator och jobbar. Ibland är jag på möte, men jag har alltid en uppdaterad jobbkalender så att det går att se var jag är och när jag förväntas komma tillbaka. Jag reser ibland, men inte särskilt ofta numera. Jag är jätteduktig på att svara på mail och lägga in frånvaromeddelanden när jag reser.
Inget jag jobbar med är så akut och kritiskt att den i andra änden kommer att gå under om han eller hon inte får kontakt med mig omedelbums. Och förresten ska man inte ha på mobilen när man sitter i möte, så om jag är borta en timme eller två är det ingen som når mig ändå.
Jag ser helt enkelt inte behovet och förstår inte nyttan. Och dessutom tycker jag att det är SÅ skönt att bestämma själv om jag vill svara i mobilen eller inte. Och den optionen finns inte på en jobbmobil hos oss.

Jag är väl en bakåtsträvare, en sur och gnällig typ som vägrar att anpassa sig till det moderna samhället Eller också är det bara så att allt det där är så förknippat med mitt gamla liv och dit vill jag ju inte på villkorsvis tillbaka.

Rumskompisen är en fena på att sy. Hon skulle fixa en flagga av något slag. Själv ska fundera ut en kampsång. Vi tänker INTE ge oss. Iaf inte utan ett rejält motstånd.

För några år sedan skulle man spinga omkring med en mobil fastkletad i örat. För att visa att man var Viktig och Betydelsefull. Efter ett par dagar på resande fot kan jag konstatera att nu ska man ha laptop. Och man ska ha den med sig överallt. Har man två sekunder över ska man knattra på sin lilla bärbara och se betydelsefull ut.

Nu kastar jag lite sten i glashus kanske Jag har faktiskt en laptop, även jag. Men den är min. Inte jobbets. Och jag släpar inte med den vart jag än går för att jag tror att den får mig att se betydelsefull ut. Dessutom har jag och rumskompisen på jobbet en liten klubb. VVBD - Våga Vägra Bärbar Dator Jag vet nämligen ungefär vad som händer den dagen jag skaffar mig en jobbdator. Kolla här!

Förra veckan var jag på strategisk workshop hos mamma i Köpenhamn. Då noterade jag att hälften av deltagarna släpade på sina bärbara datorer. Varför då? Det här var ju en workshop som krävde aktivt deltagande och brainstormande med gula lappar. Behöver man verkligen en laptop då? Flera satt och knattrade på sina datorer under workshopens gång, självklart absorberade av sin skärm. För det vet ju alla vad som händer om en TV eller en dator står på i ett rum där några människor försöker föra ett samtal. Det blir splittrat. Så fort det händer något på skärmen är alla där med blicken. Man tappar fokus.
Nyfiken som jag är sneglade jag i ögonvrån på vad danske kollegan bredvid mig gjorde på sin laptop. Jo, han skickade mail och jobbade i ett excelark. Hur fokuserad och närvarande är man i den strategiska diskussionen då?

Idag fick jag anledning att dra på smilbanden igen. Jag har åkt tåg till huvudstaden idag. Första klass på X2000. De personer som INTE langade upp en bärbar dator var lätt räknade. Det var väl jag och en liten tant som påminde om faster Greta som inte satt med blicken klistrad på en bildskärm. Men idag var det tydligen något vajsing med internetanslutningen på tåget. Det funkade inte alls särskilt bra. Folk var irriterade. Trummade med fingrarna. Muttrade. Svor. Skällde på den stackars tågvärden.

Då var det rätt skönt att ta upp en bok ur väskan - en riktig bok, som man kan bläddra i. Den funkar alltid - om det inte blir strömavbrott på tåget så man inte ser att läsa då. Jag läste förnöjt min bok. Faster Greta bläddrade i en tidning. Runt omkring oss var det uppror. Innan jag tog upp min bok hade jag jobbat lite - skrivit ner stolpar till en artikel. Med penna, på papper. Stenålders kanske, men det räcker för mig.

Vad har man uppnått egentligen om man strävar efter att underlätta tillvaron men det blir till priset av ilska, frustration och irritation? Det är väl en sak om man kan ta det med en klackspark, “funkar det så funkar det”, men flera medresenärer uppförde sig som det var the end of the world. Fast en god sak hade det hela med sig: Människor som aldrig träffats förut började prata med varandra. Och det kanske kom ut något gott av det. Vad vet jag?

Familjen hade suttit och tittat på “You’ve got mail” härom kvällen hos farmor och farfar. Jag har sett filmen ett par gånger så jag prioriterade min bok istället. Snart 16 älskade filmen - kanske inte främst för romantiken, utan för alla härliga vyer från New York.

Filmen kom på tal när vi åt middag igår kväll. Och diskussionen om internetberoende/chatta med folk man inte känner/att ha ett hemligt liv på internet kom förstås upp. Den bloggande mamman med alla sina cybervänner har fått fundera rejält över sin argumentation sedan bloggen blev en offentlig hemlighet i familjen

e-postberoende kan jag inte påstå att jag är, inte heller chattberoende. Men bloggosfären och alla möjligheter till informationssökning och shopping via internet är något jag värderar väldigt högt. Men beroende? Jo, kanske lite iaf….

Idag är jag nämligen lite IRRITERAD. Det är sirap i vårt bredband och det tar en himla tid att få fram alla recepten på nyårsmat som jag behöver idag. Maten ska förberedas idag och utan recepten känner jag mig lite lost. Att leta i alla kokböcker jag har känns lite meckigt….Så lite beroende är jag nog, trots allt

Samtalsämnena saknades inte direkt i lördags på den stora banketten. Givetvis kom Stieg Larsson och hans Millenium-svit på tal.

De flesta hade läst en eller flera av böckerna. Alla var överens om att de är annorlunda och väldigt svåra att lägga ifrån sig. Sällskapets civiliingenjörer (flera stycken…..) citerade med stor iver en artikel i Ny Teknik för någon vecka sedan där det framgick att allt hackande som Lisbeth Salander utför faktiskt är fullt möjligt. En del manövrar som beskrivs i böckerna kanske inte är fullt så snabba att genomföra, men fortfarande fullt möjliga.

Då berättade jag att jag nu står på uppskattningsvis plats 54 i bibliotekets kö till den sista av de tre böckerna. Genast fick jag ett par, tre anbud om att låna boken - inte samma kväll, men jag skulle kunna ha den i min hand dagen därpå. Näe - det var jag inte intresserad av. Det känns helt OK att vänta - för när jag väl får tag i boken så vet jag ju att det är slut. Jag kommer att bli uppslukad, läsa boken snabbt, snabbt och sedan finns det ju inte mer att läsa i den serien. Jag vill dra ut på det lite och därför inväntar jag så gärna att det ska bli min tur. Folk skakade sina huvuden - alla var helt övertygade om att jag nog inte var riktigt klok. Det bjuder jag på! Och förresten var det inte Birgitta Andersson som sa något i stil med “Jag behöver inte inledas i frestelse - jag kan gå själv”. Och det gjorde jag. Fast åt totalt motsatt håll

Om det skulle vara någon som inte läst artikeln om Lisbeth Salanders hackande så finns den här.

Till de senaste timmarnas förtretligheter hör att

• Den bärbara datorn bara la av igår. Skärmen tappade allt ljus på något vis. Datorn funkar som den ska, men skärmen är alldeles mörk, man skymtar skrivbordsbilden där  i mörkret….Eftersom det är hyrdator från Kärlekens jobb ska den paketeras och skickas in och det ena med det tredje….Suck…
• Min hals svider och svider och svider…men mer blir det inte
• Har ätit helt galet de senaste dagarna, vilket ger sig till känna i form av en tämligen obstinat mage
• Morden i Midsomer - näää, jag orkar bara inte mera. Det är så seeeeeegt….Bestämde gemensamt igår kväll att lägga ner framtida försök att titta.

På plussidan då?

• Jag har sovit gott, gott hela natten. Kärleken har varit knäpptyst vilket enligt egen utsago beror på att “jag har stirrat i taket hela natten eftersom jag inte vågade somna för då snarkar jag bara och du måste få sova” . Det där tror jag inte riktigt på….
• Varmt te är gott i halsen
• Vädret fortsätter att vara tufft mot granbarkborrarna
• Berättade om mina bloggäventyr för 17. Han tyckte att det var stencoolt och blev riktigt impad av sin gamla mamma. 

Och på tal om den sista punkten så kanske jag ska se datorhaveriet som ett tecken i skyn? Det kanske är dags att ta en liten bloggpaus? Det pratas ju mycket om det här på bloggen nu. Iofs så blir det nog en av-och-till-paus på ett par veckor strax ändå, oavsett datorhaveri eller inte. Men det kanske är läge att vila lite, att vara totalt avhållsam? Samla lite idéer och lite ny inspiration? Eller bara för att se om det går att klara sig utan bloggen en längre tid? Jag funderar, så får vi se hur det blir….

Tro det eller ej, men nu har jag vunnit IGEN

Den här gången är det Mr MAcdanny Cool som vill veta lite smått och gott om mig. Och om jag bara svarar på lite frågor av olika slag så kommer jag att få en liten nätt summa på 26 miljoner brittiska pund! Minsann - jag tror att min tur bara växer och växer, förra gången det begav sig var det ju bara 1 miljon pund det handlade om

Men lite fundersam blir jag ju….Allt emellanåt så har söksträngen Dr Pinkett Brown genererat träff i min blogg. Och det var ju den doktorn som jag skulle kontakta när jag vann häromsistens. Ska jag tolka det som att det finns flera vinnare än jag? Mystiskt….

För att undanröja alla tvivel så svarar jag på frågorna här. Ifall det är någon mer person som brinner av längtan efter att få kasta till mig några miljoner. Det går bra med Euro och US-dollar oxå. I vissa sammanhang är jag inte så kinkig av mig….

1.Name in full: Hmmm…in full? När jag är full, eller? Det brukar jag inte vara….men jag drar väl till med mina båda jag då….Mrs Structure och Prudie
2.Home Address: Vi lever ju elektriskt och min e-postadress har du ju redan, skojare där!
3.Age: Just idag obstinat treåring som INTE vill gå till jobbet
4.Occupation: Näe, jag brukar inte ockupera något. Inte ens badrummet
5.Phone Number: Jag tycker att det räcker om vi kommunicerar elektriskt, som sagt….
6.Present Country: Thailand, gärna! Där finns det mycket billiga presenter att handla
7.Sex: Yes please! Mycket och ofta!

Sätt igång - kasta pengarna över mig nu då

Min lilla resebyrå har haft öppet en stund idag och nu undrar jag bara en sak:

Hur klarade man sig förr? I I (Innan Internet)

Jag har på nolltid (nästan) bokat inkvartering på två ställen till familjens lilla minisemester, färjebiljetter till min och Kärlekens lilla tripp på egen hand (boende till den turnén fixade jag för en månad sedan, även det på nätet) och inkvartering till ytterligare en turné i slutet av sommaren. Klick, klick, klick bara - så var allt klart. Lite efterforskningar innan förstås, men det gjorde jag också via internet. Det är inte första gången jag bokar allt via nätet - och hittills har det alltid funkat, både på nära håll och i Långtbortistan. Så förhoppningsvis funkar allt även den här gången.

Jag gör vågen för internet - trots att någon avfärdade det hela som “en tillfällig fluga” en gång