Pruddelutt här och nu

Det är gott om bokaffärer i Reykjavik. Och samtliga är öppna ända till klockan 22. Klart trevligt!

Att släppa in familjen P i en bokaffär är alltid förenat med en viss risk. Vi fastnar. Timmarna går. Kedjan Chapters som finns i Kanada hör till våra absoluta favoriter - mjuka soffor och fåtöljer finns utplacerade på alla våningar, man kan få en kopp kaffe och ingen tittar snett på en när man bläddrar och läser i alla böcker. Snarare tvärtom, böckerna SKA bläddras i. T o m på tidningsavdelningen är man välkommen att bläddra. Böcker och tidningar som ska säljas är plastade, men det finns ett blädderex av allt och ibland säljer Chapters ut blädderexen billigt. Wow

Bokaffärerna på Island var nästan i klass med Chapters och vi fastnade förstås gång på gång. Min isländska är inte riktigt vad den borde vara men det fanns gott om engelska böcker att bläddra i. Och som jag bläddrade! Vi kom ifrån varandra en stund och till slut lyckades Kärleken och jag lokalisera varandra. Men var hade 16 tagit vägen? Hon var spårlöst försvunnen.

Vi letade överallt. Ingen 16. Kollade bakom alla hyllor, utanför på gatan, på pappersavdelningen, i caféet - nope, hon var språlöst borta. Nu är 16 inte så bortkommen av sig och hon pratar engelska helt utan problem, men lite skärrad blev jag allt. Mobilen hade hon lämnat i Sverige, så vi kunde inte ringa och kolla upp var hon befann sig. HJÄLP!

Till slut bestämde vi oss för att Kärleken metodiskt skulle söka igenom varenda avdelning medan jag väntade på entréplanet ifall 16 skulle dyka upp. Efter en stund kom båda faranade och jag kunde dra en djup suck av lättnad.

16 var inte alls borttappad - hon visste precis var hon befann sig hela tiden. Det visade sig att det fanns ytterligare ett våningsplan med uppgång längst bak i caféet. På det våningsplanet fanns det resehandböcker och 16 hade fastnat med en mycket utförlig engelsk guide till Sverige och en parlör i de skandinaviska språken för engelsktalande. Hon hade hittat mycket intressanta fakta om Sverige och svenskarna och höll på att skratta sig fördärvad åt uttalsanvisningarna i den skandinaviska parlören

Jag läser gärna på innan vi reser och även under resans gång, men nu fick jag mig en liten tankeställare. Hur tillförlitliga är resehandböckerna egentligen? Med tanke på att det är varje sann svensks stora dröm att någon gång i livet åka Vasaloppet, enligt boken 16 hittade?

Det blev en riktigt trevlig kväll igår på Blodomloppet. Jag tror att det var första gången på flera år som vädret var med oss. Arrangörerna hade valt en annan sträckning på banan den här gången. Smart - förra året korkade det ihop sig ett par gånger längs vägen och vi fick stå stilla en stund och vänta. Nu flöt det på fint och vi kunde avverka loppet i ett ganska bra tempo. Picknicken efteråt är pricken över i och den här gången fick vi njuta av den i kvällssol. Utan att huttra under fleecetröjor och ha regnjackor i beredskap. Trevligt som alltid

Jag fortsätter på friskvårdstemat idag. Idag är det nämligen dags för min friskvårdsdag. Jobbet bjuder alla anställda på en extra dags ledigt under våren. Man får göra vad man vill av dagen - så länge det ger utslag på stegräknaren. Strax efter klockan sju i morse stegade jag därför in i Simhallen och ägnade mig åt en halvtimmes simning.

Motionssimmat har jag gjort en hel del i perioder under årens lopp. Nu var det rätt länge sedan. Efter stressvurpan har jag haft svårt att klara av ljudnivån i simhallen på dagtid. Därför tänkte jag prova en tidig morgon och det var helt rätt. Lugnt och tyst och ingen trängsel i bassängen.
Det märktes att det var länge sedan jag simmade någon längre sträcka, det tog 10 min kanske att hitta rytmen. Men när jag väl gjorde det var det helt underbart att plöja fram där i vattnet. Jag simmade en dryg halvtimme och åkte sedan hem till min frukost. Det kändes lite konstigt att cykla hemåt så dags en helt vanlig vardag

Lite plikter har jag under dagen. Det ska t ex fixas mat till den traditionsenliga picknicken som föregår konserten där 18 är solist ikväll. Sedan tänkte jag också klämma in ett strosa-runt besök på bibblan. Det ger ju lite utslag på stegräknaren och dessutom tycker jag att bokläsning är en sorts friskvård

Det blev inte så mycket nyttigt uträttat i helgen. Mer än tvätt och lite påskpynt och matlagning. Flyga drake har tagit all uppmärksamhet. Vilken berättelse!

Nu är den slutläst och jag sitter här med en mycket speciell känsla av tomhet. Den där tomheten som kommer när man levt intensivt med en bok och man vet att det är slut.

Läs den!

Häpp - kvart över ett på lördag eftermiddag och här sitter jag alldeles ensam, i ett tyst hus. Hur gick det till? Och undrar just vad jag ska fylla timmarna med till alla är hemma igen

Testosteronfalangen gav sig av i ottan på militärt uppdrag norrut. De var reglementsenligt klädda i “lövhögen”, dvs fältuniform i kamotyg m/90 med tillhörande basker. Den vita paradutrustningen låg ordentligt nerpackad i persedelpåsar. Jag trodde nog i min enfald att en fältuniform inte krävde lika mycket puts på skodonen som en paraduniform. Så är det inte - 18 har ägnat kvällarna i veckan åt att putsa kängor. “Det är väl klart att man måste ha ordentlig puts” sa 18 och tittade på mig som jag ramlat ner från månen. “Det är ju parad. Vit utrustning. Har du tappat gnistan totalt, mamma?????”. Ja jag vet……det är klart att kängorna ska vara putsade. Och det hindrar ju ungen från att vara ute och ställa till oreda eller bryta armen eller nå’t. Man får ta det onda med det goda

16 gav sig precis iväg ner på stan för lite shopping. Efter shoppingen skulle hon och kompisen hem till kompisen och äta och sedan titta på melodifestivalen. Kvar blev jag, alldeles ensam.
Nu är det inte ett dugg synd om mig Jag tänker plocka fram lite påskpynt i lugn och ro. Läsa lite. Ta en kopp te. Lyssna på tystnaden. Och kanske också titta över mitt råmanus till utbrändhetsantologin. Det har legat till sig sedan i julas och det börjar bli dags att ta tag i det igen. Men först får det nog bli en liten stund i soffan med boken Flyga Drake, som jag äntligen fått hämta på bibblan. En fantastisk bok som har tagit ett hårt grepp om mig. Så risken är kanske att det inte blir så mycket mer gjort idag när ingen är hemma och avbryter mitt läsande. Men skulle det bli så får det gå det med, det kommer ju en dag i morgon också.

Idag ägnar jag mig åt ett omåttligt slöande. Bäst att passa på - snart är vardagen igång igen. Och den brukar snurra ganska fort hemma hos Prudie och Mrs Structure.

Det har vräkt ner en massa snö inatt. Kärleken och jag gick ut en promenad och sedan tog vi tag i våra skottnings- och sandningsplikter. Vi har en ganska lång bit kommunal trottoar längs vår tomt och den ska skottas. Att sedan snöröjningen stjälper upp det de röjer på halva trottoaren har ingen som helst betydelse. Regler ska följas hävdar kommunen - iaf om man är en vanlig fastighetsägare och inte befinner sig i snösvängen.

Annars slöar jag omåttligt idag. Läser lite i Kajsa Ingemarssons “Den ryske vännen”, bloggar, fikar, knäcker lite nötter, kollar andra bloggar via Tag surfern, slänger käft med snart 18, tittar på något avsnitt av M*A*S*H - dra inte bort mig från mitt soffhörn säger jag bara

Bokens dag visade sig vara en riktigt trevlig tillställning

På scenen fanns fyra författare som fick ungefär en halvtimme var att prata fritt på. Det berättades om kommande böcker, det lästes ur sånt som redan är utgivet, det filosoferades över tillvaron i allmänhet och det skrattades en hel del. Stämningen på scenen var varm och god och flödade ut i den något kylslagna lokalen där vi i publiken satt.

Förresten - varför består publiken till 85% av kvinnor en sådan kväll? Några ensamma karlar här och var fanns det. Jag undrar om de var ditkommederade eller kom av fri vilja? Jag kommer inte ihåg siffran exakt men jag tror att det var i storleksordningen 15% av alla män i Sverige som läst skönlitteratur den senaste tiden. 15%….det är inte mycket. Kvinnor och skönlitteratur är en mer vanlig kombination, men även den siffran sjunker och är nere i, jag tror det var ungefär 40%.

Kvällens författare var Elsie Johansson, Ronnie Sandahl, Katarina Mazetti och Johan Theorin. Det båda herrarna var nya bekantskaper för mig, men jag ska läsa både deckaren “Skumtimmen” och “Vi som aldrig sa hora” snarast.

Och så tänkte jag på mina 16 sidor……det har inte funnits tid att skriva mer än så. Men någonstans ska man ju börja

Gäsp…idag är det riktigt gråväder.

Jag har ägnat dagen åt att plocka med min lilla boksamling. Sortera, damma och ställa upp i hyllorna. Efter att ha haft hela vardagsrumsgolvet fullt med böcker i en dryg vecka känns det som jag har fått enorma ytor att röra mig på. Man vänjer sig snabbt!

Det blev inga lussebullar bakade idag. Mina skärsår från gårdagen gör rätt ont och jag hade ingen lust att gräva ner fingrarna och såren i deg. Det får bli nästa helg istället.

I morgon bär det av till Stockholm. Det är dags att hålla kurs igen och när jag kommer tillbaka ska jag bege mig direkt till Bokens dag. Eller kanske snarare Bokens kväll - med tanke på att det hela börjar kl 19. Så det blir en lång dag i morgon. Och bloggen får klara sig utan mig till på tisdag.

Ha en fin start på veckan alla bloggisar!

Länge levde jag med övertygelsen att det var straffbart att göra sig av med böcker. Naturligtvis gick det inte att kasta en bok - no way. Men det var också fullständigt otänkbart att recycla böcker - att ge bort till goda vänner, ställa i bokhyllan på jobbet eller på ett hotell eller rentav skänka till Myrorna. Vårt bokbestånd växte och växte och växte och växte…..Det fyllde snart den enda hela väggen i vårt vardagsrum - böcker, böcker, böcker. Men också en förfärlig massa damm. När katten hade klättrat upp i bokhyllan och krupit bakom böckerna var hon inte svart längre, utan gråmelerad.

En dag kom vändpunkten. En kollega hade rensat i sin bokhylla och hade med sig en lista på sådant hon ville bli av med. Jaaaaa…ännu mera böcker tänkte jag och kastade mig över listan. Bara för att konstatera att den har jag, den med, den också, har jag, har jag, har jag…..Plötsligt kändes min boksamling inte så oundgänglig . Om 50% av allt som stod i min bokhylla även står hemma hos andra - måste jag ha det kvar då? Allra helst när utrymmet är begränsat och man skulle vilja möblera om och ha något annat längs den enda hela väggen?

Operation rensning började. Man får vara lite smart - så jag gjorde det en dag när Kärleken inte var hemma. Pocketböcker, gratisböcker från bokklubbar, märkliga reafynd som ingen orkar läsa - allt sånt åkte ner i kartong efter kartong som sedan förpassades till Myrorna. Kvar blev böcker som betyder något för mig - det är böcker jag vill läsa flera gånger, böcker jag har fått där givaren många gånger skrivit något på försättsbladet och, inte minst, böcker jag fått ärva av personer som betytt mycket för mig. Jag lyckades rensa bort två tredjedelar ungefär.

Rensningsaktionen ägde rum för snart sex år sedan. Och under de åren har böckerna på något märkligt sätt förökat sig igen. Idag fanns plötsligt energin att börja en ny rensning. Nu har jag samlat varenda bok som finns i huset på vardagsrumsgolvet - jag har en megastor kartong med pocketböcker som ska skickas till Myrorna och en “tvivelaktig hög” med ca 30 volymer som Kärleken ska få gå igenom. Det är möjligt att vi inte är helt eniga

Om någon hade sagt till mig för tjugo år sedan att jag skulle gå så hårt fram bland mina böcker hade jag bara skakat på huvudet och protesterat vilt. Men det verkar på något vis som att ju äldre jag blir, desto färre prylar och grejer vill jag ha omkring mig. Men att slänga böcker i soporna - näe, så långt tror jag aldrig att jag kommer att gå….

   Var inne på bibblan idag på lunchen och hämtade Jan Guillous senaste. Jag har läst det mesta han har skrivit och tycker på det stora hela att det är bra, välskrivna böcker. Jan G är noga med bakgrundsforskning och detaljer och det var riktigt roligt när en bekant var upptagen i källförteckningen i en bok och dessutom kom med som en bifigur i handlingen. Porträttet av honom var klockrent!

Nåväl - När jag stod där och väntade på att få hämta ut min bok lyssnade jag på en liten tant i 85-årsåldern som precis lånat Stieg Larssons första bok. Hon höll den i ett fast grepp mot bröstet och sedan kom det:

Jaha- nu har jag äntligen fått tag i den här boken som alla mina väninnor pratar så mycket om. Men jag är lite oroad. Jag undrar hur det kommer att bli för mig de närmaste dagarna - alla mina väninnor säger att man blir alldeles besatt, man bara läser och läser. Är det så? Jag undrar så - är det till att ha läst boken? sa den lilla tanten och spände ögonen i den tjugoårige kille som jobbade i utlåningsdisken.

Killen medgav att så är det - de flesta blir fast och har svårt att göra något annat innan boken är färdigläst. Då var jag ju bara tvungen att lägga mig i samtalet - “det stämmer precis” sa jag. “Och nu går jag och väntar på sista delen och just nu står jag på köplats 43, men det gör inget, för jag drar gärna ut på det hela ett tag”. Tanten vände sig sakta om. Och sedan kom det:

Jaha - det låter ju bra det. Då kan jag alltså räkna med att den här är lika fängslande som den där Harry Potter alltså? Alla barn pratade ju bara om de böckerna så jag var tvungen att läsa några stycken. De var väldigt underhållande och spännande - mina väninnor trodde inte att jag var vid mina sinnens fulla bruk då. Läsa barnböcker - gamla människan!

Killen bakom disken och jag nickade samfällt. Ja, lilla tanten - den där Harry Potter är visserligen något helt annat, men man blir uppslukad även av de böckerna.

Jag blev så glad av att lyssna på den lilla tanten. Och sedan slog det mig att hon faktiskt är väldigt lik min egen mamma (85 år). Mamma har också läst Harry Potter, hon tyckte Shreck-filmerna var helt underbara och vill helst inte bevista några pensionärsaktiviteter “för alla är så gamla där”. Hoppas att man kan hålla sig i sådan form när man blir äldre

Samtalsämnena saknades inte direkt i lördags på den stora banketten. Givetvis kom Stieg Larsson och hans Millenium-svit på tal.

De flesta hade läst en eller flera av böckerna. Alla var överens om att de är annorlunda och väldigt svåra att lägga ifrån sig. Sällskapets civiliingenjörer (flera stycken…..) citerade med stor iver en artikel i Ny Teknik för någon vecka sedan där det framgick att allt hackande som Lisbeth Salander utför faktiskt är fullt möjligt. En del manövrar som beskrivs i böckerna kanske inte är fullt så snabba att genomföra, men fortfarande fullt möjliga.

Då berättade jag att jag nu står på uppskattningsvis plats 54 i bibliotekets kö till den sista av de tre böckerna. Genast fick jag ett par, tre anbud om att låna boken - inte samma kväll, men jag skulle kunna ha den i min hand dagen därpå. Näe - det var jag inte intresserad av. Det känns helt OK att vänta - för när jag väl får tag i boken så vet jag ju att det är slut. Jag kommer att bli uppslukad, läsa boken snabbt, snabbt och sedan finns det ju inte mer att läsa i den serien. Jag vill dra ut på det lite och därför inväntar jag så gärna att det ska bli min tur. Folk skakade sina huvuden - alla var helt övertygade om att jag nog inte var riktigt klok. Det bjuder jag på! Och förresten var det inte Birgitta Andersson som sa något i stil med “Jag behöver inte inledas i frestelse - jag kan gå själv”. Och det gjorde jag. Fast åt totalt motsatt håll

Om det skulle vara någon som inte läst artikeln om Lisbeth Salanders hackande så finns den här.