Pruddelutt här och nu

Idag är det 22 år sedan Kärleken och jag legaliserade snusket och gifte oss “Legalisera snusket” var f ö ett favorituttryck som någon bekant körde rätt hårt med för många år sedan. Problemet är bara att jag inte kommer ihåg vem det var….

Totalt sett har vi nu släpat på varandra i 27 år, varav 22 år som gifta. Det har varit upp och ner - precis som jag gissar att det är för alla. Men faktum är att jag skulle välja precis lika om jag fick chans att göra om mitt val. Gnistan finns fortfarande kvar, trots alla vardagsbestyr och diverse motgångar vi tagit oss igenom under åren. Och även om det känns lite scary att barnen snart lämnar hemmet så är jag inte dugg orolig för att vi två inte kommer att ha något att säga till varandra. Tvärtom!

Mina tankar går också till ett lite annorlunda brudpar som efter 15 års sammanboende gifter sig idag på eftermiddagen - min kompis mamma och hennes sambo. Han var en otroligt pigg och aktiv 80-åring ända till i vintras när sjukdomen slog till. Det var riktigt illa ett tag och min kompis trodde nog att loppet var kört. När det var som allra mest kritiskt blev samboendet extra jobbigt för min kompis mamma. Trots att de bott tillsammans så länge så räknades inte hon alls. Alla beslut skulle ta av hans barn, vårdpersonalen pratade inte alls med den som kanske stod den sjuke närmast. Min kompis mamma och hans barn accepterar varandra fullt ut, men det var väldigt jobbigt att helt plötsligt inte räknas. Samboparet bestämde att om han överlever så ska de gifta sig, trots att båda två är ganska övertygade om att äktenskap är en betydligt överreklamerad historia

Han överlevde - i dag gifter de sig

LYCKA TILL!!!

Man undrar vart världen är på väg egentligen. I helgen läste jag i SvD om mutor. Det blir tydligen allt vanligare att krögare som söker tillstånd att servera alkohol försöker muta kommunens handläggare. Med fri sprit. Det låter väldigt korkat i mina öron

Det blir också allt vanligare att människor som begår mindre förseelser, t ex fortkörning, försöker muta polisen med något för att slippa böter eller indraget körkort. En flaska alkohol av något slag t ex. Låter också rätt korkat i mina öron.

Men priset tas nog ändå av den polisman som nyligen fick böta 20 000 kronor därför att han begärde en smörgåstårta i muta för att leta rätt på en stulen trombon

Smörgåstårta????? Sprit kan jag förstå (även om jag tycker att det är korkat). Men smörgåstårta??

Som ägare till inte mindre än TVÅ tromboner så undrar jag nu hur smörgåstårtan ska vara beskaffad - om nu olyckan skulle vara framme. Majonäs? Räkor? Skaldjurstema? Eller den där sorten där man blandar alla möjliga (och omöjliga) fyllningar? Krossade potatischips utmed sidorna? Någon som vet?

Här är artikeln i SvD om någon vill läsa.

Efter ett par dagars kraxande och hostande var jag så innerligt trött på mig själv och hemmets fyra väggar. Jag behövde miljöombyte och det NU. Struntsamma att jag tillbringat morgonen i hosta-till-jag-kräks-läge. Ibland känns tillvaron bara alltför trång och lite frisk luft har väl aldrig skadat någon? Alltså bestämde jag mig för att följa med 18 till grannstaden där syttende mai skulle firas och 18 och tre av hans kompisar skulle stå för musikunderhållningen.

Firandet försiggick nere vid vattnet och det var norska flaggor uppsatta längs hela kajkanten. 18 och hans tre kompisar satt under en baldakin och spelade “salongsmusik”. Det blåste en del och 18 hade dagen till ära tänkt till lite när han tog med sig klädnypor - det blev två röda, en blå och en vit

Det var en liten, men tapper skara med norsk anknytning som mötte upp för att sjunga “Ja vi elsker”, vifta med små flaggor av papper, dricka kaffe och äta kransekaker och lyssna på tal. När vi precis hade ställt ner vår stora påse med dagens shoppingfynd kom en norsk dam fram, handhälsade, presenterade sig och gav oss varsin liten flagga och ett blad med texten till “Ja vi elsker”. Vi höll oss lite i bakgrunden så att vi kunde observera flaggviftandet och kolla in hur man förväntas uppföra sig. Man vill ju inte göra bort sig på ett nationaldagsfirande Att sjunga nationalsången avstod jag från idag, inte p g a ideologiska skäl (som Kärleken först hävdade), näe, jag tycker bara det ser så illa ut när folk kräks i buskarna på ett nationaldagsfirande. Och eftersom hostan ligger på lut hela tiden så fort jag anstränger rösten är det bäst att ta det säkra före det osäkra.

Det talades, sjöngs och viftades med flaggor. Efter den första flaggviftningen ställde vi ner våra flaggor i vår stora shoppingpåse som stod precis framför oss. Kärleken gick för att hämta kaffe, jag stod kvar och lyssnade på gossarna som spelade. Plötsligt dök det upp en man framför oss. Iförd mörk kostym, slips i norska färger och en nationaldagskokard på kavajslaget. Han tittade inte på oss, böjde sig bara ner och norpade en av våra flaggor, vände sig om och gick iväg.

Kvar stod vi och fattade ingenting. Är det någon norsk tradition - att man ska sno till sig så många flaggor som möjligt på syttende mai? Och får man fler poäng om man tar dem från en svensk? Vår stora vita papperskasse var extremt privat, våra fleecetröjor låg t o m överst, väl synliga, och påsen stod precis vid våra fötter. Jag kan inte i min vildaste fantasi tro att någon kunde ta vår påse för en offentlig flaggdepå

Nu är det ju inte hela världen att bli bestulen på en norsk pappersflagga, jag blev bara så förvånad över själva tilltaget. Och man får ju vara glad att det inte var någon annan av våra tillhörigheter som den långfingrade norrmannen ansåg sig behöva.

Så som en ren hämnd snor jag tillbaka inte bara en - utan en hel massa flaggor - från norska TV 2 (bilden ovan). Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Man jävlas inte ostraffat med en bloggare

Nu är det helg - det har snurrat på ordentligt de senaste dagarna, men nu är det  ledigt i fyra hela dagar och det känns väldigt skönt.

18 har så vitt jag förstår kommit fram i god ordning till Paris. Där ska det spelas ett  antal konserter och sight-seeas, förstås. Han var lite sugen på katakomberna efter att ha sett lillasysters bilder därifrån. Vi får väl se om han törs, haha….

16 klarade av sin intervju igår och var jättenöjd. Språket flöt på utan problem och hon tyckte att hon fick fram bra svar på alla frågor hon fick. Nu väntar vi på ett definitivt besked som ska komma om ungefär två veckor.

Kvällen ska firas i grannstaden - Kärleken är med och sköter musiken på grannstadens stora valborgsfirande. 16 och jag åker med och lyssnar och ägnar oss åt en av våra favoritsysselättningar: Peoplewatching. Har vi tur kan det nog slinka ner en glass eller så också. Ett ganska stillsamt firande, alltså.

Resten av helgen ska ägnas åt tapetsering av 18:s rum. Bäst att passa på när han inte är hemma!

Trevlig Valborg och Första Maj alla kända och okända bloggisar!

Jag tänder ett ljus för Engla i fönstret i kväll. Gör du?

…….som INTE tittar på melodifestivalen? Att döma av hur lugnt det är på bloggen och utanför i omgivningarna börjar jag nästan tro det. Det har sin lilla charm att vara totalt ovetande om låtarna och inte kunna hänga med i diskussionerna på jobbet på måndag, ska jag säga

Jag har ägnat kvällen åt att titta ifatt på lite TV som jag missade i veckan när jag reste så mycket. Åt en ensam men väldigt god middag bestående av stekt ryggbiff och blandad grönsallad med gorgonzola, granatäpple och rostade pinjenötter. Men inget vin. Det har druckits en del vin i veckan och jag tänkte att jag skulle låta kroppen vila lite och satsar därför på en helt vit helg.

Idag firar jag ett år här på WordPress - därför bjuder jag på en virtuell dram av min absoluta favoritwhisky: 21-årig Balvenie Portwood. Skål alla kända och okända bloggisar

“Trick or treat
Smell my feet
Give me something good to eat
Not too big - not too small
Just like Montreal”

Prudie är ute på “trick or treat”. Kommer tillbaka när godiset är slut

Så är man ett år äldre då. Nu går det inte att bortse från det längre. Igår, på själva födelsedagen, kunde jag ju låtsas att jag fortfarande var 45, ungefär, typ….Men nu är jag 46. Och med det närmare 50 än 40. Så är det bara. 15 - familjens optimistkonsult - konstaterade raskt att “Du är iaf närmare 30 än 100. Tänk på det du!” Och visst har hon rätt. Man är egentligen inte äldre än man gör sig eller känner sig. Och jag trivs faktiskt väldigt bra som det är just nu.

Det blev en riktigt bra födelsedag. Trots att det verkade lite mörkt dagen innan. Jag väcktes av familjen som kom och sjöng för mig. Det överlämnades en vacker present, en kul present och en väldigt användbar present. Helt rätt allt sammans.

På jobbet blev jag också uppvaktad. Min rumskompis hade shoppat en enligt egen utsago “utomordentligt fjantig sak som jag tror att ni kommer att uppskatta hela familjen. Men du ska använda den klart först, innan de andra får låna. Kom i håg det!”. Det visade sig vara PC-spelet till Desperate Housewifes

Lunchen avnjöt rumskompisen och jag tillsammans i en av stadens häftigare restauranger - inrymd i en glasprisma som även innehåller ett tropiskt växthus. Älggryta stod på menyn och det såg lite ämligt ut när tallrikarna kom in, men det smakade väldigt bra.

Efter jobbet mötte jag Kärleken utanför vår favoritpub. Vi tog varsin öl och åt lite mat innan det var dags att vandra iväg till den mycket speciella föreläsningen. Att gå på pub är förresten något som är riktigt trevligt, tycker jag. Det skulle jag gärna vilja göra oftare. Så vandrade iväg till föreläsningen - och det blev en riktig höjdarkväll. Ömsom skrattade vi så tårarna rann, ömsom blev vi djupt eftertänksamma.

På scenen stod Claes Smith - eller Sara Lund. Det beror lite på hur man ser det. Claes är man och transvestit. Det betyder att han trivs med att ibland klä sig som kvinna och bli Sara. Men - han är fortfarande i grund och botten man. Han ser det själv som att han ger uttryck för en “kvinnlig manlighet”.

Claes-Sara pratade med en stor portion humor om likheter-olikheter, om normalt-onormalt och hur vi reagerar när vi möter någon som hör till en minoritet. Hur vi delar in omvärlden i “vi” och “dom” och hur vi missar så mycket av insidan hos människor när vi bara fokuserar på det som syns. Vi är försedda med en massa normer som formar hur vi reagerar på vår omgivning - men vad är det som säger att de normerna är “rätt”?

Det går inte att återberätta en föreläsning av det här slaget. För mig var det en totalupplevelse som väckte många tankar och funderingar. Så jag vill egentligen bara säga att får du chansen att lyssna på Claes-Sara - gör det! Vill du läsa mer kan du klicka här.

Claes-Sara avslutade sin föreläsning ungefär så här “Jag har den stora turen att vara älskad för den jag är, inte för det någon vill att jag ska vara”. Det var knäpptyst en liten stund. Sedan brakade applåderna löst och de ville aldrig ta slut. Berikade med många goda skratt och nya insikter åkte vi hemåt. Kärleken sammanfattade kvällen med ”jag är jätteglad att du fixade biljetterna, det här var något av det bästa jag lyssnat på på länge”. Och vi älskar nog faktiskt varandra som vi är också, rakt upp och ner. Även om en av oss har en smula hetsigt temperament och den andre har svårt att hantera tårar. Men man får ta det onda med det goda

Bakgrunden är så tragisk, så tragisk….Två tjejer, 19 år gamla, drunknar på ön Koh Phangan i Thailand strax före jul 2005. Ön är samlingsplats för tusentals ungdomar från hela världen vid de s k fullmånefesterna. Tjejerna gav sig inte ut särskilt långt i vattnet, men de överraskades av undervattensströmmar och hade inte en chans. De drogs ut allt längre från stranden. Många människor såg vad som hände och försökte rädda tjejerna, men lyckades inte. Stranden saknade dessutom livräddningsutrustning.

“Om det hade funnits livräddningsutrustning - vad hade hänt då?” Den frågan malde i huvudet på en lärare tjejerna hade haft i gymnasiet. “Det här får inte hända igen - kan jag göra något för att se till att det inte gör det?” Var en annan fråga läraren brottades med efter olyckan. Han omsatte sina tankar till handling och grundade Thailändska livräddningsfonden. Fonden har nu gjort det möjligt att öka säkerheten på stranden rejält - dels genom livräddningsutrustning men också genom livräddare som man försöker få myndigheterna på ort och ställe att ta ett större ansvar för. Det finns en engelsk sjuksköterska placerad på ön och hon ansvarar för en “Safe Area” på stranden vid varje fullmånefest. Hittills har hundratalet ungdomar fått hjälp där.

Ibland suckar man djupt över hur uppfinningsrik människan är när det gäller att hitta på jävelskap. Men det finns de som gör gott också - väldigt gott.

Konserten igår kväll var helt fantastisk - en fullsatt kyrka, Ungdomssymfonikerna (inkl 17), kör, solister, dansare. Ett härligt varierat program och en ljus kväll - trots att orsaken till att vi alla satt där är så oerhört tragisk.

Jag läste i tidningen att konserten gav ett överskott på 25 000 kronor. Det är mycket pengar som kommer att gå rakt in i verksamheten där nere. Och vem vet - kanske rädda livet på någon. Och allt beroende på att en man fick en idé som han gjorde verklighet av. Fantastiskt!