Musiksoldaten kom hem efter tio dagar i skogen. Trött, men på ett strålande humör och allmänt glad och lycklig. Han älskar att leva fältmässigt. Nå’t tokigt är det med det barnet 
Kärleken har rymt ut på helgresa med sitt grabbgäng och det är faktiskt ganska skönt. Jag tror att han mår bra av lite nya intryck och miljöombyte. Jag mår iaf bra av att han inte är hemma och faktum är att jag nu börjar se fram emot att han ska komma tillbaka.
Vi tre som blev kvar hemma har det rätt skönt. Vi dricker glögg. Löser alla världsproblem. Diskuterar situationen i Afghanistan. Tittar på film. Skrattar.
Storebror och lillasyster slänger käft och bara njuter av varandras sällskap. Och jag blir nästan gråtfärdig när jag tänker på att jag (och jo då – även Kärleken) fostrat dessa härliga ungar
Dom tankarna har jag ofta när jag ser min “avkomma” med familjer tillsammans.
Hur gick det till?
Man blir bara så tacksam!
Kram!
Tacksamhet är ordet, sa Bill!
Visst är det skönt att vara ifrån varandra då och då. Man nöter mindre på varandra då. Grattis till era succéavkommor. Dom gjorde ni bra;-) Men jag förstår inte hur en kille som gillar att campa kan har “gjorts” av dig;-)
Det måste vara pappans förflutna som SMU-scout som slår igenom
Så härligt med den där bubblande lyckan man kan känna ibland när ungarna mår så där gott och har det fint tillsammans … kände igen varje ord i sista raden.
Kram
det är ju bra att ni löser alla världsproblem… då behöver vi andra inte göra det!
Ibland är det skönt att vara utan varandra och på så vis få längta! Självvald ensamhet är liksom ok
Barnen, de barnen. Vilken grej egentligen att ha fått fina ungar.
Det är bra att vara ifrån varandra lite. För det är då man tillåts att sakna.
Bra att ni löser världsproblem. Hoppas att ni lyckas med era lösningar. Särskilt i Afghanistan.
Syskonkärlek det! Min lillebror på 20 år brukar alltid krama mig extra hårt ( så att det ska göra ont ) bara för att han inte direkt vill visa att han bara ville krama mig. Haha.