17:s laptop är hemma igen med en sprillans ny fläkt. Nu går den att köra en längre stund utan att bordet eller kläderna tar eld. Och det är ju bra. Min laptop har fått en ny hårddisk och ”IT-chefen” (läs Kärleken) håller på att konfigurera det hela, så snart är allt som vanligt igen. Iaf på datorfronten.

Veckan har varit intensiv, milt sagt. Hur mycket som helst på jobbet. 17:s skola utnyttjar tiden väl – man kan ju säga så om man vill vara lite positivt lagd. Själv tycker jag att det är rätt hårt att plåga eleverna med stora prov i matte, fysik, biologi, kemi, samhällskunskap, spanska och säkert något mer som jag har glömt nu, fram till det är en dag kvar på terminen. När jag gick i skolan fick man varva ner lite sista veckan, men så är det inte nu, helt uppenbart. 17 är stressad, trött och rätt sliten, och behöver hjälp både med fysiken (här håller jag  mig undan så mycket jag bara kan) och matten (procent är jag en fena på - och det var faktiskt med i kursen!). Dessutom behöver den unga damen hjälp att strukturera upp tillvaron och planera dag för dag exakt vad som ska göras, annars stressar hon ihjäl sig. Men just planeringen funkar riktigt bra nu, hon behöver mest lite bekräftelse att hon tänker rätt.

19 har fått sitt stora stipendium och visat upp sig på konsert. Han gjorde väldigt bra ifrån sig. Men det är klart, dopar man sig med bananer så blir man ju lugn som en filbunke Det har också varit stor tack- och avskedsföreställning med en av hans instrumentlärare. Det är en tillställning vi varit på varenda år, ända sedan 19 var 8 år kanske. Nu var det 19, och två av hans kompisar som också slutar, som fick stå där och ta emot folkets jubel. De spelade varsitt solostycke och deras lärare höll ett personligt tal till var och en av de tre. Trevligt, fint, men också lite vemodigt.

Helgen har varit full av aktiviteter. Det krävs en del för att få huset på fötter till studentfirandet och vi jobbar på för allt vad tygen håller. Men det blir inte många sekunder att sitta ner och andas på. Fast det får man väl göra sedan….

Veckan lär gå i turbotempo också, fullt ös på jobbet, en del aktiviteter utöver plan och så förberedelserna för den stora balen på lördag. Det är en hel del praktiskt att ordna med och det verkar som det mesta ska göras av kavaljeren. Och vem det blir som får fixa då är ju inte så svårt att räkna ut Jaja, det är väl bara att åka med den här gången. Och så se fram emot den här tiden om tre år när 17 ska dansa bal. Då får ju hennes kavaljer jobba