…underverk tar lite längre tid Här har det hänt ett riktigt underverk idag – tro det eller ej, men ett gäng tomma flaskor som tidigare varit fyllda med schampoo, balsam och duschtvål marscherade helt plötsligt ut från golvet i duschen. Bara så där…..

Under våren har jag ägnat tid åt en kurs i genusvetenskap. Det är order från högsta ort i företaget att alla chefer och diverse nyckelpersoner (dit hör jag) ska utbilda sig i de här frågorna. Kursen är bara en av flera åtgärder som görs för att vi ska få det bättre ställt med jämställdheten i företaget. Det är nämligen ganska dåligt med det. Tittar man på hela personalstyrkan är könsfördelningen ganska jämn, det är t o m en något större andel kvinnor än män. Men tittar man i chefsledet är det män, grabbar, gubbar och ynglingar så långt ögat når. Lite kvinnor finns det – men det är alldeles för få. Vi måste helt enkelt börja tänka i andra banor och det är inte det allra enklaste. Att det ser ut som det gör beror ju inte på illvilja eller elakhet – vi har skapat situationen själva utifrån beteenden och mönster som vi programmerats med sedan vi var små. Kursen ska hjälpa oss att se de här inlärda mönstren är det tänkt och jag tycker att det har varit mycket givande.

Mellan kurstillfällena har vi haft en litteraturlista att plocka fritt från. En bok jag snubblade över tidigt var ”Familjens projektledare säger upp sig”. Kanske för att det är just så jag känner mig – det är snart tre år sedan jag beskrev mig själv som ”chefsprojektledare i AB Familjen” i min bloggpresentation här på WP. Och jo – den rollen har jag fortfarande, även om den kanske börjar ge med sig lite.

Boken är rolig och ganska vasst skriven och jag känner igen hur mycket som helst, både situationer och reaktioner. Sedan är jag inte helt säker på att min käre make skulle uppskatta boken lika mycket som jag gjorde. Jag gissar att han skulle tycka att det är att göra problem av sån’t som egentligen inte är ett problem i hans värld. Och det är väl kanske det som är grundbulten i det hela – man prioriterar olika och hanterar sitationer på olika sätt, helt enkelt.

Nåväl – i boken gör projektledaren ett litet experiment. Det handlar om en ask färgkritor som av någon anledning blir liggande i trappan till övervåningen. Livet hemma består ofta av ett enda plockande, när jag ändå går förbi bordet framför TV:n tar jag med kaffekoppen som någon glömt, jag kan lika gärna ta med räkningarna som kom i veckan och stoppa in dem i mappen med ”Månadens räkningar” när jag ändå ska in i arbetsrummet och kolla e-posten osv etc mm ….Och förstås tar man också med kritasken när man springer där i trappan. Men nej – projektledaren bestämde sig för att låta kritasken ligga och se om ”någon annan” skulle göra något åt den. Det var det naturligtvis inte någon som gjorde.

Inspirerad av boken startade jag ett eget socialt experiment. Jag bestämde mig för att inte plocka med mig tomma flaskor från duschen och ta med dem till soppåsen. Istället började jag använda en egen duschtvål som jag stoppade tillbaka långt in i skåpet varje gång jag använt den. Allt för att se om någon skulle reagera på att det var fullt av tomma flaskor på golvet i duschen. Det var det ingen som gjorde. Det hämtades t o m fram nya flaskor med duschtvål och schampoo när det var slut i de gamla. Men var det någon som gjorde en insats och plockade med sig något ut till soppåsen? Svar nej. Jo förresten – en dag noterade jag att Kärleken slängt en tom schampooflaska. På duschgolvet stod det då kvar två tvålflaskor och en balsamflaska. Alla tomma. Jag kan ju bara undra hur han tänkte – men jag valde att inte undra så mycket, utan helt enkelt fortsätta min studie.

Idag var det dags för storstädning av duschhörnet. Då avslutade jag experimentet och bar ut fyra tomma flaskor till soppåsen. Informerade sedan familjen om att det inträffat ett underverk i huset – tro det eller ej, men fyra tomma plastflaskor har fått ben, promenerat ut ut badrummet och själva hittat till soppåsen! Familjen tittade på mig och fattade inte ett dugg. 19 kommenterade det hela med ”Va? Har det varit fullt av tomma flaskor? Det har inte jag sett”. Kärleken yttrade något i stil med ”jag har faktiskt slängt någon flaska”. Och 17 konstaterade att ”jag städar faktiskt hela huset en gång i veckan så jag ska inte behöva plocka tomma flaskor också”. Vad säger man? Man suckar djupt och rycker på axlarna. Hur svårt kan det vara?

Funderar lite på att säga upp mig, jag också. Jag tycker inte att det är kul att slå mig fram bland tomma plastflaskor eller duka upp min frukost på en tablett som är kletig och geggig efter gårdagens kvällsmat eller inte kunna arbeta vid datorn för att det ligger papper, sladdar, gamla foton, hörlurar, hålslag, noter, böcker och gud-vet-vad på skrivbordet. Så jag fortsätter att plocka och det är väl det som är felet, gissar jag. Alternativet är väl att flytta till något eget där det bara är jag som rör mina saker. Men det vill jag  inte. Så det är väl bara att kämpa på med plockandet, antar jag. Eller än en gång försöka uppfostra familjen…men jag är skeptisk…