Det är inte så ofta min gamla stresskada gör sig påmind. För det mesta flyter livet på ganska bra och det är ju egentligen ett under i sig med tanke på hur sjuk jag faktiskt var för sisådär fem-sex år sedan. Men igår kväll hände något som gjorde att både Kärleken och jag stannade upp lite och sa att “javisst ja, så där är det ju…..sånt funkar inte alls på Prudie”.

18 och hans pappa åker iväg utomlands på militärt uppdrag i morgon. När 18 kommer hem igen har han ungefär tre dagar på sig att tvätta kalsonger, pussa på flickvännen och packa om innan det är dags att åka till Göteborg för att hälsa på en kompis och njuta av Iron Maidens konsert på Ullevi. Njuta och njuta, förresten….jag är inte helt säker på att jag skulle njuta. Men det är ju en helt annan femma

Eftersom det är busstrejk på gång och man har flaggat för att även Swebus kommer att tas ut i strejk slog det mig att det nog vore väldigt bra om 18 bokade sin biljett med tåg till Göteborg NU. Innan han försvinner söderut i över en vecka. Blir det strejk kan det ju i värsta fall bli svårt att hitta något sätt att ta sig till Göteborg. Den här insikten slog ner i mig igår kväll, precis när Kärleken och jag parkerat oss i soffan för att titta på ett inspelat avsnitt av Tre Kärlekar.

Jag tryckte på pausknappen, informerade Kärleken om läget och bad honom att ta detta med 18 nästa dag. 18 själv var ute på mysutflykt med flickvännen och hade aviserat sen hemkomst och jag jobbar ju fortfarande, så det framstod som det absolut bästa alternativet att den förvirrade civilingenjören tog över uppdraget. Och vad gör min man? Jo, han slänger tillbaka hela ansvaret på mig. Och ber mig att jag ska påminna honom och se till att det blir gjort. Ett sånt beteende gör mig helt galen och får mig att se rött.

När jag lämnar över ett uppdrag så gör jag det för att jag ska slippa att belasta mig själv och mitt minne med den informationen. Någon annan får ta bollen. Om jag då görs ansvarig igen för att det hela blir gjort genom att någon ber mig påminna så blir det fullständigt tilt i huvudet på mig. Jag går i baklås totalt.

Varför kan inte han ta ansvar? Varför kan han inte göra som jag – skriva en påminnelselapp om det är något som är viktigt? Eller lägga in ett larm i mobilen? Varför måste han engagera MIG för att det ska bli gjort – jag som precis hade försökt att avhända mig informationen och ansvaret? Jag har ju inte ens varit hemma på hela dagen och träffat 18 eftersom han kom hem när jag hade gått och lagt mig och jag åkte till jobbet medan han fortfarande sov.

För mig är det väldigt viktigt att kunna släppa saker – det blir överbelastning i hjärnan annars. Och om jag frågar om Kärleken kan göra en grej så är det värsta svar jag kan få “det fixar sig”. För då kan inte min hjärna släppa inköpet av ost eller vad det nu kan vara. Jag MÅSTE få raka, tydliga besked typ “Jaa, jag köper ost.”

Kärleken fnurrade till lite först. Men jag avbröt honom ganska bryskt och förklarade precis vad det är som händer när han gör så och varför det inte funkar. Och då kom ju han också ihåg hur det är. Det slutade med att jag gick ut i köket och skrev en lapp åt Kärleken. En stor en. Sedan kunde vi fortsätta att titta på programmet och jag kunde släppa alltihop.

18 köpte sina biljetter idag utan att jag behövde bli inblandad. Slutet gott allting gott alltså