Två dagar går fort - allra helst när man ägnar sig åt att jobba med en text. Timmarna flyger fram!

När jag började skriva på mitt bidrag till utbrändhetsantologin var jag lite fundersam. Det som bekymrade mig lite var hur jag skulle reagera när jag började läsa mina dagböcker. Noteringar skrivna av en mycket sjuk person, under en svart period i livet. Det gick förvånansvärt bra. Reaktionen kom först i går.

Jag satt väl förankrad i soffhörnet när jag började läsa texten som jag inte rört sedan strax efter jul. Efter ett par sidor gick det inte längre. Klumpen i magen satt där, jag svalde, tårarna brände bakom ögonlocken. Var det mig det handlade om? Till slut var jag tvungen att lägga ner läsandet en stund och bara sitta stilla. Fundera. Låta tårarna rinna och minnas.

På något vis hade jag lyckats att koncentrera texten, att naket, avskalat och koncentrerat berätta hur det var - och jag kunde inte värja mig. Texten gick rakt in i själen. Jag blev lite överraskad av min reaktion, det hade jag inte förväntat mig.

Resten av dagen gick bra och det var inga problem att fortsätta att jobba med texten idag. Jag har strukit, kortat, stuvat om, bytt ut ord och ändrat formuleringar. Efter varje redigeringsrunda har jag känt mig tillfreds, ändå har det funnits nästan lika mycket att jobba med när jag började på ny kula. Jag blir visst aldrig nöjd

I helgen ska jag ta ett djupt andetag och lämna över en utskrift av det hela till Kärleken - han är min trognaste supporter, men också en tuff kritiker. Det kommer att vara en jobbig stund när han läser och jag är redan nu lite skärrad inför vilket omdöme han ska ge. Men om jag inte klarar av att låta honom läsa - hur ska jag då klara av att låta andra göra det?