Ibland far den lede i mig….jag drabbas av en obetvinglig lust att uppföra mig tvärt emot alla konventioner som finns och säga saker som bara inte passar sig. Kommer någon ihåg den gamla svartvita sketchen där Gösta Ekman delar parkbänk med en tant med handväska? Han bara måste säga “pitt” hela tiden, halvhögt för sig själv. Det håller han på med ända till handväsktanten reagerar och dänger väskan i skallen på honom.

Jag läste någon gång om en person som rörde sig på mingelmottagningar där alla hälsar och ler och ser sååååå förtjusta ut över att få presentera sig för just dig. I själva verket är det ingen som hör ett ord av vad som sägs. Vilket bevisades av personen, jag tror det var Herman Lindqvist, genom att han hälsade, log sitt vackraste leende, sa “Far åt helvete” och möttes av ett stort leende och  svaret “Konsul Kråkenhjelm, angenämt”, typ.

Fredag lunch när jag som bäst slevade i mig fisksoppa från frysdisken drabbades jag plötsligt av en extrem lust att vara obstinat. Jag kände hur en kombination av Gösta Ekman och Herman Lindqvist kom farande, tog sig in i min hjärna och tog över mitt tal och det gick bara inte att stå emot
Mitt lunchsällskap, som för dagen bestod av tre kollegor, diskuterade TV. Det var Antikrundan hit, Let’s dance dit, Melodifestivalen i parti och minut och inte minst något program om kustbevakare som diskuterades. Jag har inte sett någotdera, så jag lyssnade, slevade fisksoppa och stack emellan med “näe, har jag inte sett”, “nix, det tittar vi inte på” och “har inte en aning om det programmet”.

Tills sist var det en i sällskapet som tittade forskande på mig och sa “Men - vad tittar ni på hemma hos er en fredagkväll? Har ni någon TV??”. “Självklart”, sa jag. “Vi tittar på porr på fredagarna”.
Ingen reaktion. Sällskapet fortsatte att tugga sig igenom sina lunchlådor. Till sist var det en som tittade frågande på mig. “Vad sa du?????” “Vi tittar på porr”, upprepade jag. Då vaknade de andra till. Tre par ögon stirrade på mig. Här krävdes en förklaring. Och det snabbt

Helt plötsligt drabbades jag av en obetvinglig lust att rycka på axlarna, se frågande ut och säga “och?”. Men det gjorde jag inte. Jag bekände färg. Vi tittar inte på porr. Däremot ser vi serien “Tell me you love me” på fredagkvällarna. Den handlar om tre par med olika typer av relationsproblem och som ovetande om varandra går till samma terapeut. Serien innehåller en del ganska raka sexscener som visar mer än de döljer. Snart 16 blev ytterst chockad en fredag när hon kom förbi TV:n och undrade vad det var vi tittade på egentligen. Det var väl det som fastnat i bakhuvudet på mig.

Jag insåg att det chockerande avslöjandet var mer än mitt lunchsällskap kunde klara av. Därför övergick jag till att berätta om den andra TV-serien vi följer - Dexter. Den handlar om en kriminaltekniker i Miami, expert på blod, som samtidigt är seriemördare. Den informationen klarade lunchsällskapet av betydligt bättre.

Men visst är det väl lite märkligt att blod och seriemördare inte är ett dugg konstigt medan sex är väldigt suspekt