“Du har fått en sån integritet sedan du var sjuk” säger folk på jobbet till mig ibland. “När du säger ifrån är det bara så på något sätt. Det är inte förhandlingsbart.”
Det ligger något i det. Och idag fick jag ytterligare ett bevis på att det faktiskt är så.

Jag har förvisso bytt jobb. Men de närmaste tre veckorna ska jag vara två dagar i veckan på mitt gamla jobb. Jag är utlånad till ett projekt på halvtid och det var bokat och klart ett bra tag innan jag blev omorganiserad.
Projektet börjar på att utveckla sig till en mardröm. Testmiljön är rejält svajig. Testcasen går inte att förstå. Vi får ingen användbar testdata från testkoordinatorn. Svenskspecifika ändringar som skickades in förra året har “kommit bort”. Vi kommer ingen vart alls, egentligen. Dessutom får man skäll - det spelar ingen roll vad man gör, skäll får man lik förbannat…..Skickar in felrapporter=skäll. Ägna sig åt att följa upp gamla felrapporter=skäll. Ifrågasätta systemet=skäll. Begära korrekta testdata=skäll. Vovvovvov

Från projektledningen vill man väldigt gärna ha in mig på fler timmar. Allra helst heltid och en massa övertid. Min nya chef blåvägrar - hon har OK:at det som var sagt när det bestämdes att jag skulle omorganiseras, inte en timme till. Min gamla organisation får helt enkelt lösa problemet, säger hon. Projektledaren bönar och ber att jag ska jobba flera timmar.

Vad gör jag då i detta kaos? Jo, jag jobbar min halvtid och gör så gott jag bara kan. Men inte mer. Det är helt enkelt inte mitt problem! Jag stänger av när jag går hem. Jag jobbar inte övertid. Jag har kommittat mig på halvtid, inte ett dugg mer. Krävs det mer så är det upp till mina chefer och projektledningen att lösa det. Jag gör det de säger till mig. Men jag säljer INTE min själ till projektet. Det har jag gjort en gång och det var ingen bra idé alls

Projektledaren kom förbi och summerade läget innan han gick hem för kvällen. Jag berättade hur mycket (eller snarare lite) som gått spikrakt under dagen. Då säger han “jaja, det finns ju helger att ta till också”. Då log jag ett stort leende och sa “In your dreams, baby. Jag jobbar halvtid i det här projektet och inte mer.”

Jag kan visst satsa extra och jobba övertid om det behövs. Men inte under de här omständigheterna. Problemen måste lösas på ett annat sätt. Och hur man löser dem är som sagt inte mitt problem.
Så här hade jag definitivit inte resonerat för 7-8 år sedan. Så visst har jag skaffat mig integritet. Och jag mår rätt bra av det.