Ord kan ha väldigt olika innebörd för olika människor. Det konstaterar jag nästan dagligen, i mitt harvande i saltgruvan. Igår kom betydelsen av ordet ”stolt” upp till diskussion i ett tämligen otippat sammanhang.
Den förvirrade civilingenjören och jag gjorde en snabbtur upp till huvudstaden eftermiddag/kväll/natt igår. Målet var Berwaldhallen där 22 och hans studentkamrater på skolan med kungligt prefix spelade stor konsert inför en fullsatt konsertlokal.
En solokonsert och en riktigt maffig symfoni stod på programmet. Symfonin är en av 22:s absoluta favoriter och är snudd på en våt dröm för den som spelar samma instrument som 22 gör. Den är riktigt, riktigt häftig. Och krävande. Det var helt fantastiskt att sitta där i publiken, njuta av musiken och se 22 i sitt rätta element. Mitt i symfoniorkestern, snart färdig med första året av sin långa musikerutbildning. Man blir glad. Rörd. Och förstås ganska stolt.
Solist i det andra stycket var en dotter till en av makens bekanta. Hon närmar sig slutet på sina studier och gjorde en fantastisk insats i den nästan 60 minuter långa solokonserten. Applådåskorna dånade i fina konsertsalen. Det blev inrop på inrop. Hon fick blommor. Bravoropen haglade. Vi var djupt imponerade och konstaterade att flickebarnets pappa, som förstås också satt i publiken, måste vara oerhört stolt.
I pausen gratulerade vi pappan och skojade lite om att det måste ha varit jobbigt att sitta i publiken. ”Vilken stolt pappa du måste vara nu” sa den förivrrade civilingenjören till sin bekant. ”Nejnejnej….jag är inte stolt. Det är ett hemskt ord. Så negativt. Men jag är glad. Glad för hennes skull”. Vi blev ganska överraskade båda två över hans reaktion och jag fick fram något i stil med att ”jomen sina barn har man all rätt att vara stolt över. Mallig är något helt annat”.
Efter symfonin klappade vi lite på 22 som var helt utmattad och flaxade runt i en högre dimension av något slag. Han var kort sagt speedad – hög av musik, lycklig över att få spela sin våta dröm, lättad över att det hade gått bra och fortfarande i något slags rus efter en i hans tycke fantastisk repetitionsvecka. Vi åkte hemåt och höll oss vakna i bilen genom att bland annat diskutera ordet ”stolt”.
I min värld är stolt ett positivt begrepp. Men jag kan inte vara stolt över att vara anställd i ett speciellt företag. Det är nämligen något saltgruvan vill ha mig att gradera varje år i medarbetarundersökningen. Men jag vägrar. Jag förstår vad man är ute efter, man vill ringa in om jag skäms för min arbetsgivare. Det gör jag definitivt inte. Men stolthet är ett mycket större och vidare begrepp för mig. Jag är stolt över mina barn – att de vuxit upp till två kloka, fina människor. Jag kan känna stolthet över att den förvirrade civilingenjören och jag fortfarande har ett bra förhållande efter 30 år. Jag kan också känna en viss stolthet över att jag lyckades ta mig igenom mörkret som följde efter stressvurpan och allt jag lärt mig av den.
För mig är ”stolt” ett positivt ord. Hur är det för dig?
slog vi oss lösa rejält. Vi värmde upp med varsin belgisk Chimay och kastade oss sedan över kvällens special. Ekologisk helstekt kotlett med hemkokt äppelchutney, senapssås och ugnsrostad potatis. Rejält käk som fick samsas med Hobgoblin – en engelsk ale. Man skulle ju kunna tro att det var bra så. Men se det var det inte.
