Pruddelutt här och nu

Chattade precis en stund med snart 18 som är utbytesstudent i USA det här läsåret. Idag har alla skolor i hennes county varit stängda eftersom det har snöat så mycket att det inte går att ta sig till skolan. Och hon vet inte om hon kommer att kunna gå till skolan i morgon heller.

Snart 18 uppskattar den enorma snömängden som lamslagit hennes lilla hörn av kontinenten till 10 cm. Vi har sisådär 70-80 cm snö där det är som värst här i mina krokar. Så nu tänkte jag sätta igång och bli lite lamslagen och meddela att jag inte kommer att kunna ta mig till jobbet i morgon. Vi har ju 7-8 gånger så mycket snö som i Amerikat

Loggade ur och packade ihop kontoret kvart i fyra idag. Det var äntligen dags för en träff med min tatuerade, piercade frisör! Elva veckor sedan sist och det är absolut för lång tid när man har ett sån’t hår som jag har. Eftersom jag inte hann riktigt klart åkte datorn och lite jobbpapper ner i ryggsäcken så att jag kan jobba färdigt hemma ikväll.

Frisören var lite försenad, så klockan var närmare sex när jag klev in genom ytterdörren hemma. Kärleken mötte mig i hallen och när han såg att jag hade jobbväskan med mig hem undrade han vad det var som var så viktigt att jag var tvungen och köra nattskift hemifrån. Han håller lite koll på mig fortfarande – närmare åtta år efter stressvurpan. Och det är ju bra

- Jag smet före fyra idag, så jag behöver göra lite grejer klara till i morgon.
- Så tidigt….. Jaha….Men varför då? Och vad har du gjort då?

Inte helt rätt kommentar till någon som är klippt och stylad och piffad sedan en timme tillbaka. Funderade en stund på om jag skulle doppa honom i tjära och rulla honom i fjärdrar eller nå’t. Men sen kom jag på att det är lite skumt i hallen och han börjar ju på att bli så himla gammal – snart ett halvt århundrade faktiskt. Så man får väl ha lite överseende, helt enkelt

När det känns som hostan river sönder kroppen, tandläkarräkningen hånler från mappen med räkningar och kylskåpet fortfarande gapar tomt. Då har man inte så mycket att skratta åt. Mer än sig själv då. Det gjorde jag förra veckan.

Drog jag ur sladden till strykjärnet? Blåste jag ut ljuset jag tände? Stängde jag fönstret? Om jag inte är 100% närvarande när jag gör sådana saker så kan jag grubbla ihjäl mig på om jag verkligen gjorde det. Jag vet inte hur många gånger jag har vänt om hem och kollat strykjärnet, ljuset eller fönstret. När det inte går att vända tillbaka och kolla är det lätt hänt att jag sitter och tänker på mitt ödelagda hus istället för att fokusera på det jag håller med på för tillfället. Trots att det hittills alltid varit urdraget, släckt och stängt. Men man vet ju aldrig.

Varannan vecka klär jag ut mig till superseriös medlem i ett slutet sällskap. Innan jag hoppade på det här spåret var jag lite orolig för om jag skulle klara av att uppföra mig Men jag gör som Pippi Långstrump – ”ligger i som bara den och uppför mig” – och hittills har det faktiskt gått bra. Men det kostar på ska jag säga. Delar av de här kvällarna är vackra, högtidliga och mycket stämningsfulla. En mobiltelefon som ringer skulle alltså vara en total katastrof. Därför kollar jag alltid både två och tre gånger att mobilen är avstängd innan högtidligheterna börjar. Fast jag kollar så kan jag inte låta bli att fundera på om den verkligen är avslagen. Och att börja rota efter handväskan när allt har börjat och kolla en extra gång gör man inte har jag förstått. Sist det begav sig gjorde jag ett mycket smart drag. För att slippa det här tvångsmässiga ältandet lämnade jag mobilen hemma. Inga hysteriska ringsignaler eller larm att oroa sig för. Trodde jag, ja.

När jag skulle åka iväg  tog jag på mig ett par extra sockor för att mina tunna nylonstrumpor inte skulle gå sönder i curlingkängorna. Det jag hittade i hastigheten var ett par storblommiga röda från Marimekko till min i övrigt helt svarta kostymering. Väl framme bytte jag om till inneskor och tog sannolikt av mig de rödblommiga.  Det var inget jag tänkte på att jag gjorde, så var hade jag tankarna under delar av högtidligheterna? Jo – jag bekymrade mig om ifall jag fortfarande hade mina röda strumpor på mig. Nu var ju det ganska enkelt att kolla och jag är dessutom helt övertygad om att OM de röda strumporna hade suttit kvar, då hade någon av de övriga sagt till mig. Men lik förb…var jag där och funderade.

Drar jag ur en strykjärnssladd uppfinner min hjärna alltså genast en ny. Är det undra på att man är som man är? Tur att man kan skratta åt eländet iaf